Till Arboga går vår glada färd

Jag har förstått att det är väldigt populärt i så kallade sociala medier att berätta om sina resor. Det ska helst gå till något exotiskt, ovanligt eller exklusivt fashionabelt och gärna avlägset resmål. Jag förstår att den som gör en sådan resa är glad och lycklig och gärna vill dela med sig av denna glädje och lycka. Och de starka känslor som berättelsen väcker hos läsekretsen gör på sitt sätt både glädjen och lyckan större. Det är i denna anda som jag ska berätta om dagens resa till Arboga.

Fyra grisar till Högsjö Wärdshus

 

Likt guden Janus har Högsjö Wärdshus strax väster om Arboga två ansikten. Om man kommer västerifrån på motorvägen, från t ex Örebro och Göteborg, är det bara att svänga av på rastplatsen utanför vad som ser ut som en vanlig vägkrog. Om man däremot kommer österifrån, från Arboga, Västanhed, Västerås och Stockholm får man leta sig fram på milslånga grusvägar genom skogen innan det idylliska värdshuset dyker upp.

Nu är detta ingen vanlig bamba, utan en kulinarisk pärla som drivs av Thomas Becker, årets kock i Västmanland 2010. Det måste bli en märklig geografisk skiktning av gästerna - matintresserade österifrån och en hel del som bara är ute efter en bukfylla västerifrån. Men läget är inte mycket att säga om. Högsjö Wärdshus ligger där det ligger och alla restauranger kan ju inte ligga vid Nytorget.

Regimen är bamba, d v s man beställer över disk, plockar på sig dricka, bröd och sallad, betalar och bär själv ut. Trevlig serveringspersonal kommer sedan ut med maten när den är färdig. Det är enkelt och ingen nackdel. Man slipper söka servisens uppmärksamhet titt som tätt. Men, ett aber var i alla fall vid vårt besök drickakylen, med lagom ljummen pilsner och vatten. Det blir det avdrag för. Särskilt en dag med 27 graders värme.

Vi slog oss ned på den idylliska sidan (den som vetter bort från motorvägen) under en stor ek för att inta kalixlöjrom med syrad grädde, hembakt rågbröd och sallad från egna trädgården. Den här rätten är en riktig femetta. Kalixlöjrom är ju alltid kalixlöjrom, så det är inte så mycket att säga om. Sak samma med sur grädde. Men rågbrödet. Mjukt och smakrikt. Och i salladen en sparris som saknar motstycke.

Sen skilde vi oss åt. Ingrid åt rökta räkor med toast, sallad och dillaioli. Mycket bra menade hon. Möjligen kunde aiolin ha haft en knsu mindre salt. Själv tog jag en husmansinspirerad rimmad kalvbringa med rotsakspuré och en sötsyrlig pepparrotssås. Också den här rätten är en femetta.

Ingrid ville sätta fem grisar, men jag tyckte att man kunde vara lite mer konservativ. Bleve det fem grisar här vore det ju oslagbart, och man kan kanske, åtminstone teoretiskt tänka sig att det dyker upp något ännu häftigare. Så med hänvisning till ljummen dricka och något för salt aioli sätter vi fyra grisar. Men det ska sägas, att det är starka fyra grisar.

Rimmad kalvbringa

Kalixlöjrom

Värdshuset från den idylliska sidan. Observera passerande långtradare i bakgrunden.

Efterrätt i stan
Vi bestämde oss för att ta efterrätten inne i stan. Efter den längs Arbogaån slingrande grusvägen Ramstigen bestämde vi oss för Ågården vid det kullerstensbelagda Stora torget. Där blev det GB mjukglass. Sen kunde vi glada och lyckliga åka hem. Hoppas jag också med denna lilla berättelse kunnat glädja er andra.

Tidigare recensioner
Tre grisar Vinöns wärdshus
Två grisar Wanbo herrgård
Två grisar Brasseri Stadsparken, Västerås

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.