Hoppas ni inte har blivit oroliga

Det har varit tyst här på bloggen några dar. Hoppas att ni inte blev oroliga. Jag är inte död, utan har varit på en rundresa. Framförallt har det gått i barnbarnens tecken. Men det har också varit ett intressant fall där jag själv så att säga har gått i barndom, eller åtminstone ungdom. Mer om detta senare.

Vi börjar med de skånska barnbarnen. Här ser vi Emi stolt visa sin blivande skola.

Blivande elev

Det har också varit hallabaloo på Emis förskola. Först sångstund på gården. Föräldrar, far- och morföräldrar och förmodligen även annan släkt attackerade scenen som vore det en rockkonsert. Efter det picknick i Botaniska trädgården (Botán, jag blir alltid rättad när jag säger Bótan).

Ivriga föräldrar atackerar sångscenen

Här lyckades jag tränga mig fram och ta en bild av Emi

Trädklättring i Botán

Vid ett besök hos kusinerna Julian och Ruben anordnades en Mindcraftturnering med Emi och Julian vid var sin dator men i samma värld. Vad det nu kan betyda. Ruben fick hålla till godo med en telefon.

Mindcraft LAN-party

Ruben

Nu till det annorlunda inslaget. Åter till ungdomsåren. På den här bilden kan man se klass LI från kommunala gymnasiet i Sollentuna på utflykt till Gamla Stan. Det kan väl ha varit sisådär vårterminen 1963.

Ja, så hände det ena och det andra. En nyspråklig gren avskildes och kvar blev den hårda kärnan av latinare. En och annan tappades efter vägen eller fick gå om en klass. Inflyttade och kvarsittare tillkom. Men summan av kardemumman var att vårterminen 1965 kunde tolv nybakade latinstudenter storma ut på Häggviksskolans skolgård. Häromkvällen samlades nio av dessa i ett källarvalv på Norrmalm.

I valvet

I huvudsak har vi inte setts på 50 år. Var och en berättade om vilka vägar livet tagit sen dess. Men jag måste nog säga, att intresset för dessa mellanliggande tider snabbt sjönk. Istället var vi - åtminstone om jag talar för mig själv - ganska raskt tillbaka till tidigt 60-tal och Häggviksskolan. Det var en fascinerande upplevelse. Folk brukar ju ofta säga att, även om jag har blivit äldre, så känner jag mig som 17. Det som hände var att vi alla inför ögonen på varandra förvandlades till 17-18-åringar. Visst pratades det om barnbarn, om det flydda yrkeslivet och om den kommande döden. Men det bestående var att tiden där i källarvalet backade med en genomsnittshastighet av cirka 10 år i timmen. Fascinerande.

För att vi sådär till en början skulle känna igen varandra hade det utgått påbud om röd ros i knapphålet. Jag köpte tre röda rosor på Centralen och hemma hos Malin som jag skulle övernatta hos preparerade jag en av dessa för knapphål. Den massakrerades dessvärre av preparerandet. Med den andra gick det bättre. Den tredje lämnade jag i ett vinglas på köksbordet. Nästa dag blev rosen till ett mycket intressant fenomen för Doris. Här ser vi Doris med blomma:

Flicka med ros

Ja, så var det med den veckan. Kom inte och säg att pensionärslivet är enahanada!

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.

(sedär. där kom latinet till användning)