Ny bok om vågmästarpolitik

Balanspartier är partier som intar en position i mitten av den politiska skalan och som genom att välja sida mellan höger och vänster kan avgöra vilken regering som ska bildas. Hypotesen om att balanspartier har en större sannolikhet än andra partier att komma med i regeringen får starkt stöd av ett jämförande material från tolv västeuropeiska länder mellan 1970 och 2006.

När man ser på "balanspartihypotesens" förklaringskraft i olika länder, visar det sig dock att den är relativt mindre betydelsefull i Sverige och de nordiska länderna. Mest betydelsefull var den i Italien och Beneluxländerna under den undersökta perioden.

I Sverige är det framförallt Centern och Folkpartiet som har befunnit sig i mitten av den politiska skalan. Det visar sig också - i enlighet med balanshypotesen - att ju större förhandlingsmakt det ena eller båda dessa partier har haft, desto större chans att de också kommit med i regeringen. När analysen utvidgas till hela efterkrigstiden visar det sig intressant nog finnas en brytpunkt vid mitten av 1980-talet. Därefter blir mittenpartiernas förhandlingsmakt mindre viktig för att de ska ta sig in i regeringen. Blockpolitiken cementeras så, att när det finns ett underlag för att bilda en borgerlig regering, så kommer mittenpartierna med, vare sig de är nödvändiga för att få majoritet eller ej.

Detta är i korthet Hannas och mitt bidrag till en nyutkommen antologi om vågmästarpolitik utgiven av Riksbankens Jubileumsfond och Makadam förlag.

Referens

Hanna Bäck & Henry Bäck (2012) "Balanspartier i regeringsbildningar" i Jenny Björkman & Björn Fjæstad (red) Tungan på vågen: Vågmästare och balanspartier Göteborg och Stockholm: Makadam förlag