Sverigedemokraterna får konkurrens av Folkpartiet

Röster på Folkpartiet 1982 - 2012

Folkpartiet är återigen utrotningshotat. Då tar man till ett beprövat recept och försöker liksom i valet 2002 att fånga upp den främlingsfientliga opinionen i väljarkåren. I valet 1985 skrällde Folkpartiet och nästan tredubblade sin väljarandel – från 4,7 till 13,4 procent. Efter den nye partiledaren Bengt Westerberg kallades ökningen för ”Westerbergeffekten”. Bengt Westerberg var tydlig i sitt motstånd mot främlingsfientliga tendenser. I valet 1991 kom det högerpopulistiska partiet Ny Demokrati in i riksdagen. När TV på valnatten skulle intervjua partiledarna reste sig Bengt Westerberg och gick. Han vill inte sitta i samma TV-soffa som nydemokraterna.

Men det skulle komma sämre tider för Folkpartiet. I valet 1998 var man nere i 4,7 procent. Det var nära ögat att de inte skulle ha kravlat sig över fyraprocentspärren. Ny Demokrati hade åkt ur riksdagen 1994 och partiet upplöstes under såpoperaartade former. Den främlingsfientliga åkern låg oplöjd. De enda som gjorde anspråk på denna var nynazistiska grupper, och dessa var än så länge ett alltför magstarkt val för missnöjda svenska väljare.

Under buller och bång lanserade den nye partiledaren Lars Leijonborg en ny profilfråga: Man ville införa ett test i svenska som man måste bli godkänd i för att bli svensk medborgare. Den egentlige upphovsmannen till kravet var kulturgeografen och chilenska flyktingen Mauricio Rojas som vandrat åt höger i sina politiska uppfattningar och som på sin väg högerut just passerade Folkpartiet. Språktestkravet blev en succé: Det blev 13,4 procent i valet och partiledaren som betraktats som en träbock utnämndes till ”Leijonkungen”.

Valundersökningen visade att var femte folkpartiväljare uppgav att invandringspolitiken var det viktigaste skälet för deras partival. De nytillkomna folkpartiväljarna tyckte i jämförelse med de gamla folkpartiväljarna att det var ett bra förslag att Sverige skulle ta emot färre flyktingar. Sören Holmberg och Henrik Oscarsson skriver i sin bok ”Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år” att ”folkpartiet har uppenbart en mer intolerant väljarkår efter valet 2002 än vad partiet haft i tidigare val.”

Under ytterligare en ny partiledare – majoren Jan Björklund – har det återigen gått utför. I den sammanvägning av de större opinionsundersökningarna som Novus gör åt Ekoredaktionen fick Folkpartiet i april i år bara 5,3 procent. Marschen mot fyraprocentspärren är återigen i gång. Majoren försöker kommendera halt genom att damma av det gamla språktestkravet nu uppfräschat med hot om indragna bidrag till flyktingar som inte tar jobb de erbjuds.

Jag har sysslat med integrationspolitiska frågor sedan 80-talet och jag har faktiskt aldrig hört talas om att någon skulle ha upplevt att det är ett särskilt integrationshinder att svenska medborgare är dåliga i språket. Nog är det ett integrationshinder att man är dålig på svenska, men att göra det till ett krav för medborgarskap är i bästa fall ett slag i luften och i sämsta fall att hälla bensin på den främlingsfientliga brasan. Sak samma med hotet om indragna bidrag. Idén bygger på föreställningen att flyktingarna är lata och inte vill arbeta. Det tar upp till sju år i genomsnitt innan flyktingarna får ett jobb. Ingen tror väl att den långa väntetiden beror på att de under dessa sju år oavbrutet tackar nej till jobberbjudanden.

Om det leijonborgska reptricket ska lyckas en gång till är inte säkert. För tillfället är inte huggomsåkern oplöjd. Nynazisterna har bytt ut bombarjackan mot mörk kostym och låtit håret växa ut på huvudet. Sverigedemokraterna tycks ha lyckats tvätta bort naziststämpeln och det är dem som Folkpartiet nu ger sig in i konkurrens med.

Slutligen en pikant detalj om Lars Leijonborg och valet 2002. Riksdagen delade ut 29 miljoner till partierna för åtgärder som syftade till att öka invandrarnas valdeltagande. Folkpartiet fick 2,8 av dessa miljoner. En tredjedel av detta bidrag använde man för att finansiera partiledarens valturné där han reste land och rike kring för att sprida det nya främlingsfientliga budskapet. På direkt fråga försvarade partisekreteraren den här användningen av pengarna: ”Lars har ju lyft integrationsfrågorna i valrörelsen!”. God dag yxskaft.

Vid en genomgång jag hade i riksdagshuset med samtliga partisekreterare var stämningen upprörd. ”De ska tvingas betala tillbaka pengarna”, tyckte en av de övriga. Av detta blev dock intet. Hela saken tystades ned och en rimlig tolkning är att det var fler som hade haft fingrarna i syltburken. Exempelvis hade både Centern och Moderaterna lämnat vaga redovisningar av vad de använt pengarna till och Kristdemokraterna lämnade ingen redovisning alls.

Att läsa

 Henry Bäck & Maritta Soininen (2004) Politisk annonsering eller nätverkande? Uppföljning och utvärde­ring av partiernas särskilda informationsinsatser till invandrarväljare vid 2002 års val Göteborg: Förvaltningshögskolan

Sören Holmberg & Henrik Oscarsson (2004) Väljare: Svenskt väljarbeteende under 50 år 

Stockholm: Norstedts juridik

Jesper Strömbäck (2005) ”Ett parti som andra?” Liberal Debatt nr 5 2005

Två glada skitar. Lars Leijonborg och Mauricio Rojas gör språktest. Bild från Aftonbladet.