Dyrbar tröst

För i runda slängar två veckor sen blev jag däckad av influensaliknande symptom. Redan efter någon dag var jag på benen, men då kom hostan. Ohyggliga jävla hostattacker. Och aldrig gick det över heller. I veckan tänkte jag att jag borde ta kontakt med sjukvården. Jag borde ha vetat bättre. Jag ringde till min vårdcentral - Ullvi-Tuna i Köping. Det började med bagatellisering: "Hostat i tio dagar - det är ingenting. Det finns de som har hostat i sex-åtta veckor". Sen fortsatte det med diagnos: "Det är ett virus som de inte gör något åt." Och så avslutades det med tröst: "Krya på dig!". Tonfallet var ungefär sådär som man pratar med små barn eller med dårar. Något läkarbesök kunde det inte bli tal om.

Detta var inte första gången. Jag har försökt förr med någon åkomma med samma resultat. Och när vi flyttade hit från Upplands Väsby kämpade jag i ett halvår för att få träffa en doktor som kunde ta över behandlingen av mitt höga blodtryck.

Jag har alltid varit för offentlig vård. Och jag har med glädje betalat min landstingsskatt. En bedömning sådär mellan tummen och pekfingret är att jag under årens lopp har pytsat sin sådär 1,5 miljon i den offentliga vården. Och faktiskt är jag en av ägarna. Men strängt taget är det väl inte orimligt att man blir bemött med seriositet och respekt och inte som en lallande gubbe som kommer med bagatellåkommor.

Mina tjejer har alltid haft katter. Och jag har ibland fått följa med till veterinären med dem - om inte annat för att bära plånboken. Det har aldrig varit frågan om några sorterande grindvakter som vägrat släppa in katten och skickat hem den med klämkäcka krya-på-dig-hälsningar. Men jag har förstått att det finns en helt annan köpkraft i kattdoktorernas patientstock än i landstingets.

Och hostan den fortsätter. Och emellanåt rosslar det otäckt i bröstet när jag andas. Och landstingsskatten den bara fortsätter att rinna ut varje månad alldeles oavsett om doktorerna träffar några patienter eller ej.