Noll och noll är noll

Trafiken står för en stor del av utsläppen av växthusgaser. En ökning av kollektivtrafiken på privatbilismens bekostnad skulle därför vara ett viktigt bidrag till klimatpolitiken. Branschföreningen Svensk Kollektivtrafik med Västmanlands lokaltrafik (VL) som medlem har därför bestämt sig för att fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel. VL är nästan sämst i landet när det gäller marknadsandel. Stora områden på landsbygden saknar helt kollektivtrafik. Där blir det lätt att fördubbla. Annars gäller det att konkurrera med bilen. Inte ens när det gäller priset är VL konkurrenskraftigt.

Kollektivtrafikens marknadsandel är i Västmanlands län 9,2 procent. Riksgenomsnittet är mer än dubbelt så högt – 23,8 procent. Av 20 länstrafikbolag kommer VL på 17:e plats. Här skulle det verkligen behövas insatser för att öka marknadsandelen. Om man ser på min egen kommun – Skinnskatteberg – är det ett hyfsat utbud i stråket för buss 500. En buss i princip varje timme åt vardera hållet – Köping respektive Fagersta – finns att tillgå för centralorten och byar som Kärrbo, Laggarbo, Uttersberg, Västanhed, Karmansbo och Bernshammar. Det är mycket bra för att vara på landsbygden.

Men sen blir det sämre: Färna, Bysala och Riddarhyttan har tillgång till något halvdussin dagliga bussturer. Byarna i Baggådalen saknar helt kollektivtrafik. Där blir det enkelt att fördubbla marknadsandelen. ”Noll plus noll är noll. Noll, noll, noll, noll, noll” som Peps Persson sjunger i ”Falsk matematik”.

Bilen är snabb och bekväm och åker när och vart man vill. Om bussen finns måste man passa tider, gå till hållplatsen (vi har 1300 meter till busshållplats i Västanhed), vänta ibland i otjänlig väderlek. Privatbilismen har med andra ord en formidabel konkurrensfördel. De flesta upplever resa med egen bil som en belöning och de flesta upplever resa med kollektivtrafik som en bestraffning. Enda chansen är att konkurrera med priset. Om det vore rejält billigare att åka med bussen skulle kanske bilen få stå. Hur är det med prisskillnaden:

Vi har 30 kilometer till Köping. Bussbiljetten kostar 70 kronor. Om man räknar med 20 kronor per mil som rörlig kostnad med bilen (det är generöst – minns jag inte fel räknar Skattverket med 18:50) blir det 60 kronor för samma resa. Bussen är alltså 10 kronor dyrare. Om vi är två som åker kostar bussen 140 kronor och bilen fortfarande 60 kronor. Med de konkurrensförhållandena åker ingen frivilligt med bussen. Kvar på bussen blir bara de som är tvungna.

Man undrar stillsamt hur beslutsfattarna har tänkt. Om du nu har gjort det. Konkurrensförhållandet försämras ytterligare av att trafiken – även på den utomordentliga buss 500 glesas ut (utom morgon och kväll) – på sommaren. Mitt på dan är det bara en buss varannan timme. Om det nu är mindre behov på sommaren – så måste det väl gälla tiderna för arbets- och skolpendling, vilket borde leda till utglesning på morgon och kväll. Hur har de tänkt här? Om de nu har gjort det.

Sveriges tredje sämsta länstrafikbolag tror sig med andra ord kunna fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel genom att ta bort bussturer och ha en prispolitik där det är dyrare att åka buss än bil. Hur har de tänkt? Om de nu har gjort det.

Kanske finns svaret på central nivå. Det finns en särskild webbplats för fördubblingsprojektet. Där ställs frågan hur målet ska nås. Svaret är inte mindre än tolv projekt. Några exempel är ”Harmonisering av definitioner och begrepp”, ”Avtalsprocessen”, ”Kunskapslyftet” och ”Statistikportalen”. Man undrar i sitt stilla sinne hur sådana projekt ska kunna förbättra kollektivtrafikens konkurrenskraft. Hur har de tänkt? Om de nu har gjort det.

Det är riskabelt när statsmakten, myndigheter och myndighetsliknande organisationer driver en propaganda (rädda klimatet – fördubbla kollektivtrafiken) som för alla framstår som orealistisk och utan åtgärder för att förverkliga politiken. Att det till och med kan vara farligt visar historien. Folk är inte så dumma att man i ett längre tidsperspektiv kan mata det med blå dunster och tom luft.

Det finns en historia om Sovjetunionen som ett tåg. På 20-talet tuffade tåget fram i god fart. Under de kommande decennierna elektrifierades och byggdes järnvägarna ut. Det gick undan! Men så kom Bresjnevtiden. Tåget kördes in på ett stickspår. Gardinerna drogs ned och man gungade vagnarna för att få en illusion av rörelse. Men så småningom upptäckte passagerarna att tåget faktiskt stod stilla!