Svensk skolpolitik: Full back mot framtiden

Den svenska skolan presterar allt sämre och sämre. I internationella jämförelser sjunker rankningen av Sverige efter skolelevernas prestationer. Med ivrigt understöd av borgarpressen driver majorhelvetet att orsaken är ”kommunaliseringen” av skolan. Sådana helt obelagda påståenden kan bara vara ett led i misstänkliggörandet av en av det svenska demokratiska statsskickets grundpelare – den kommunala självstyrelsen.

I en artikelserie av en av Pravdas (DN) stjärnreportrar har budskapet på senare tid trummats in: Den svenska skolans förfall beror på inkompetenta, populistiska och allmänt ondsinta kommunalpolitiker. Tesen understryks med anekdotiska belägg. Särskilt illa tycks det vara att lärarnas status har sjunkit. Skolläraren bildade förr tillsammans med prästen, storgodsägaren eller brukspatron, landsfiskalen och stinsen landsbygdens honoratiores. Det var de som var – som fransmännen säger les notables i byn. Skollärarna har fått slå följe ut ur den gamla tiden med präster, godsägare, landsfiskaler och stinsar. Att det skulle ha något med ”kommunaliseringen” av skolan förefaller befängt.

Som speciellt ondsint har det setts att ”dagisfröknar” har kunnat bli rektorer. Här andas Pravdas och majorhelvetets anhang ett rent förakt för förskolan, dess pedagogik och dess pedagoger. Systematiskt undviker man att använda termen ”förskola” och talar istället om ”dagis” eller ”barnomsorg”. Jag är inte ens övertygad om att det förhållandet att förskolepedagoger kunnat utses till rektorer har med ”kommunaliseringen” av skolan att göra. Det torde snarare vara ett utslag av förskolans integrering i skolan, som markerades 1998 av att ansvaret på statlig nivå flyttades från social- till utbildningsdepartementet, samt av att en första läroplan för förskolan antogs.

Klappjakten på kommunerna påminner om hur det var i Storbritannien under Thatchers tid. Också där och då framställdes kommunerna som ineffektiva, inkompetenta och styrda av politiker som huvudsakligen drevs av att försvara sina revir och positioner. Ur kommunerna kunde inget gott komma. Kommunerna avlövades viktiga funktioner som istället privatiserades, flyttades till icke-valda organ eller till och med förstatligades. Skolan var ett utmärkt exempel. Om föräldrarna vid en skola så krävde, kunde en skola ”opt out” från den kommunala Local Education Authority för att istället administreras av staten. Om Margret Thatcher sa man ”She hates everybody who is elected. Except herself”. En viktig bakgrund till detta hat var förmodligen att många kommuner var Labour-styrda. Det är väl inte osannolikt att majorhelvetet och hans hejdukar i Pravda och resten av borgarpressen styrs av liknande bevekelsegrunder.

Den svenska folkskolan kom till 1842 och var från början en angelägenhet för kyrksocknarna men kom så småningom att övergå till kommunerna. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började staten på olika sätt att alltmer reglera verksamheten. Den statliga Folkskoleöverstyrelsen kom till 1914 och slogs 1920 samman med Läroverksstyrelsen till Skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen kom så småningom att organiseras med länsskolnämnder i länen som hade att kanalisera den statliga styrningen till de kommunala skolorna. Den kommunala skolverksamheten blev in i detalj reglerad och ekonomiskt helt beroende av villkorade statsbidrag.

Strängt taget var skolan fortfarande kommunal, men staten reglerade och finansierade stora delar av verksamheten. Staten stod för utbildning och behörighetskrav för lärare. ”Kommunaliseringen” 1991 innebar att detaljstyrningen minskades. De särskilda statsbidragen till skolan upphörde så småningom och kom att ingå i det generella statsbidraget – ”påsen pengar” – till kommunerna. Skolöverstyrelsen lades ned och ersattes av det betydligt mindre Skolverket. Skolverkets huvuduppgift var att övervaka målstyrningen av skolan. Decentralisering och målstyrning var viktiga ledord för hela den offentliga sektorn. Uppifrån skulle målen sättas medan lägre nivåer skulle ha frihet att på bästa sätt söka medlen för att uppnå målen.

Andra reformer genomfördes under 1900-talets slut som kom att påverka skolan. En sådan var den tidigare nämnda integrationen av förskolan i skolväsendet. En annan var friskolereformen och det fria skolvalet. Från början var det väl tänkt att friskolorna skulle representera andra pedagogiska synsätt, eventuellt andra livsåskådningar, verksamhet inom etniska grupper och kanske också en möjlighet för kooperativa lösningar på landsbygden. I stor utsträckning har det inte blivit så. Det handlar numera allt oftare om utbildningskoncerner ägda av riskkapitalbolag, som framförallt är ute efter att göra stora vinster – dels på verksamheten i sig, d v s på skattepengarna, dels på spekulation om företags- (läs skol-)försäljningar till andra kapitalister. En tredje förändring är nya pedagogiska arbetssätt: Redan med införandet av grundskolan på 50- och 60-talen gavs plats för arbetsmetoder med starkare inslag av aktiverande moment, inte bara mekaniskt rabblande av kunskaper.

Av Skolverkets utvärderingar framgår att friskolesystemet har bidragit till den sjunkande resultatnivån – precis tvärtom vad som var de blåögda avsikterna. Klasskillnaderna ökar men även överklassens barns prestationer sjunker. Detta är resultatet av privatiseringen av skolan. Inte av kommunaliseringen.

Den moderna tiden har utraderat vördnaden för överheten. Landsbygdens honoratiores har försvunnit. Detta är orsaken till lärarnas påstådda statusförlust, som inte orsakats av kommunaliseringen.

Med den moderna skolpolitiken efter andra världskriget tonades rabblandet av utantillkunskap ned (när jag själv började i skolan 1953 fick vi lära oss psalmverser utantill) till förmån för ett mer aktivt och kritiskt arbetssätt. Denna föraktade ”flumskola” är ett resultat av moderniteten. Inte av kommunaliseringen.

Med integreringen av förskolans pedagogiska verksamhet i skolan blev det möjligt även för förskolepedagoger att utbilda sig till skolledare och få skolledartjänster. 50-talsnostalgikerna upplever detta som ytterligare en devalvering av skolläraryrket. Men det är resultatet av integreringen av förskolan i skolan. Inte av kommunaliseringen.

Min egen erfarenhet av skolan i de kommuner jag har bott är att den kommunala förvaltningen och de politiker som haft ansvaret för skolan på ett seriöst sätt har jobbat för att förbättra skolan. Inte minst har jag sett det här i Skinnskattebergs kommun där man dras med en grundskola med stora problem – hög kostnadsnivå och svaga resultat. Det finns absolut ingenting som tyder på att detta förbättringsarbete skulle ha skötts bättre av en avlägsen statlig byråkrati i Stockholm.

För vi ska komma ihåg att det är totalt omöjligt med ett demokratiskt politiskt inflytande på en så gigantisk organisation som hela den svenska skolan. Ett ”förstatligande” skulle innebär att man på nytt måste bygga upp en megabyråkrati – en ny Skolöverstyrelse – som skulle vara fullständigt oåtkomlig för politisk styrning. Majorhelvetets och Pravdas stjärnreporters kamp mot den ”kommunala skolan” är därför en kamp mot demokratin och för byråkratiskt självhärskardöme.

He hates everyone elected. Except himself.