"Hur ska det gå i Skinnskatteberg?" "Det går nog bra!"

Hur styret i Skinnskattebergs kommun ska ordnas har fått en tidsfrist till första fullmäktigemötet för 2023, vilket förmodas äga rum i mars. Till dess sitter tillfälligt valda ordförande i kommunstyrelsen och nämnderna. Högsta hönset, kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalråd är Ewa Olsson Bergstedt (SD). Men SD har bakom sig bara sex av fullmäktiges 25 ledamöter, så det är ingen hållbar lösning. Partierna måste fram till marsmötet i fullmäktige försöka mickla ihop något slags majoritet.

Om man bara räknar det hela rent matematiskt finns det fem kombinationer som precis uppnår majoritet, d v s 13 eller fler platser i fullmäktige.

Två av dessa fem kan man direkt utmönstra eftersom de innefattar S eller V tillsammans med SD (S+SD 15 mandat och SD+L+V 13 mandat). De är helt enkelt politiskt omöjliga.

Kvar blir det då tre lösningar. En av dem är den majoritet som de borgerliga L och M bildar tillsammans med SD (13 mandat). Det var väl den lösning som de flesta väntade sig skulle bli av efter valet. Det visade sig senare att det var omöjligt för de tre partierna att enas om vem som skulle bli kommunalråd. Efter fullmäktiges beslut att bara tillsätta tillfälliga ordförande i styrelsen och nämnderna har sannolikheten för att det ska bli ett sådant maktövertagande sjunkit dramatiskt och närmar sig noll.

Så har vi då två lösningar kvar: Båda är som man kallar blocköverskridande och har S som största parti. Det är S+V+M med 13 mandat och S+L med 14 mandat. Det verkar just nu som mest sannolikt att man lyckas ena sig om endera av dessa båda grupperingar.

Det kan vara dags med en parentes om fullmäktiges sjätte parti, Centern, med en enda plats i fullmäktige. Centern är inte ute ur hanteringen, men de rent matematiska förhållandena är sådana, att det inte har någon betydelse om Centern är med eller inte i en koalition. Politiskt kan det ha betydelse, men eftersom matematiken ser ut som den gör, har jag här utelämnat Centern från resonemanget.

De båda huvudalternativen har båda fördelar och nackdelar (utmaningar?). De kan sammanfattas:

Blocköverskridande överenskommelser riskerar att medföra slitningar inom de olika partierna. Kan man slå ihop sina påsar med sina tidigare huvudmotståndare? Det finns en risk att starkt blockbundna väljare reagerar på samarbetet över blockgränsen (”Var en röst på X i själva verket en röst på Y?”). Det finns också risker i att ”personkemin”, d v s personliga motsättningar styr bort uppmärksamheten från det politiska innehållet och det hela görs till en personfråga. Det kommer inte längre att handla om vilka som ska styra och i vilken riktning utan om vem som ska vara kommunalråd. Det vore bra för den lokala demokratins hälsa om man kan höja sig över den nivån.

Hur ska det gå då? Tja, jag får säga som VPK:s dåvarande partisekreterare Kennet Kvist sa i en TV-intervju när det var något slags inre motsättningar i partiet. På frågan om hur han trodde att det skulle gå svarade han ”Jag tror att det går bra”. I tron att kameran var avstängd slog han sig på knäna och utbrast ”Det där var väl platt sagt”.