Läs om maktkampen i Strömfors (sjätte delen)

 

Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.

Nu finns boken om maktkampen i Strömfors. Den publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det sjätte avsnittet. Utöver den famösa anklagelseskriften riktas ännu ett angrepp mot det arbetarpartistiska kommunalrådet och hennes minoritetsstyre. De borgerliga och Fosterlandspartiet enas om ett budgetförslag som kommunchefen utarbetat och hotar att med detta fälla styret i kommunen. Nästa del kommer att publiceras den 11 november. Där ska vi granska vilken roll kommunrevisionens sakkunniga biträde har spelat för krisens uppkomst. För gratis nedladdning av hela boken, klicka här.

Trevlig läsning!

 

Kapitel 6                 Budgetkrisen

Det finns tre olika sätt att bli av med ett kommunalråd. Jag har tidigare nämnt att om man kan få kommunalrådet dömt i domstol för ett brott där minst två års fängelse ingår i staffskalan, kan hen avsättas. Den vägen att göra sig av med Karin Rosén tycks ha stängts av den externa utredningen av ”Förstudiens” anklagelser. En andra metod är att fullmäktige vägrar ansvarsfrihet åt kommunalrådet. Också då kan hen avsättas. Den vägen är inte stängd.

Men så finns det tredje sättet: I kommunallagen finns en regel som säger att man kan avsätta kommunalrådet om den politiska majoriteten i nämnden inte längre är densamma som i fullmäktige. När fullmäktige en gång valde Karin Rosén fanns inga andra kandidater. De Konservativa och Fosterlandspartiet reserverade sig dock mot valet. Till förmån för vad är oklart. Man skulle alltså kunna säga att Rosén valts av en majoritet bestående av Arbetarpartiet, Socialisterna, Framstegspartiet och Bondepartiet med tillsammans 23 av 31 fullmäktige.

Om nu de borgerliga och Fosterlandspartiet kunde enas om till exempel en gemensam budget och rösta ned Arbetarpartiets förslag, skulle man kunna hävda att det blivit en ny majoritet i fullmäktige, och därmed kunna avsätta det arbetarpartistiska minoritetsstyret under Karin Roséns ledning. Dessutom har det i kommunerna utvecklat sig en praxis att man avgår frivilligt om man kommer i en sådan prekär situation.

Inför beslutet om budget för år 2021 tycktes det uppstå just en sådan situation som kunde förväntas leda till en ”regeringskris”. I bakgrunden fanns det förhållandet att budgetarbetet hade bedrivits på ett nytt och annorlunda sätt, och att kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund tycktes ha kopplat ett fast grepp om den.

Som jag har förstått det har den invanda processen i Strömfors varit att ekonomiförvaltningen har räknat fram vad som kommit att kallas ett ”reformutrymme”. Från de prognoser som finns om intäkterna har man dragit bort vad det kan tänkas kosta att driva verksamheten i nuvarande omfattning. Man har också försökt ta hänsyn till vad man kan veta om t ex löne- och prisutvecklingen och vilka förändringar av statsbidrag och nya ålägganden från statens sida som förväntas. ”Reformutrymmet” brukar bli en relativt liten summa, några miljoner, kanske en två-tre procent av hela budgeten. Sen har de olika partierna eller grupper av partier gjort egna förslag om vad man vill fylla reformutrymmet med.

Det är de här små ”reformutrymmesbudgetar” som man sedan slagits om. Egentligen handlar det alltså ekonomiskt om småsmulor, men det har ändå fått en väldigt stark symbolisk betydelse vems ”budget” det är som slutligen vunnit.

Men nu gick det annorlunda till. Enligt de uppgifter som läckt ut till mig, har kommunchefen egentligen kokat ihop hela budgeten. Det har förstås också här funnits något slags ”reformutrymme”, och när hon skulle fylla det, har de olika partierna fått komma med önskemål. In i budgeten har då åkt en del förslag från arbetarpartiet och en del förslag från de borgerliga.

Till en början slöt alla de borgerliga partierna inklusive Fosterlandspartiet upp bakom det här budgetförslaget. Eftersom dessa partier också hade majoritet i kommunstyrelsen, så kom det att bli ”kommunstyrelsens budgetförslag”. Arbetarpartiet hade invändningar. Det gällde dels ett förslag om ett helt nytt anslag på nästan 2 miljoner för marknadsföring av kommunen, dels två nya administrativa tjänster, den ena för ”politiska utredningar”, vad nu det kan vara. Dessutom föreslogs ganska stora neddragningar på äldreomsorgen. Marknadsföringen och de nya byråkraterna tycks ha varit kommunchefens initiativ, och det var en allmän uppfattning, att marknadsföringsanslaget egentligen var avsett för kommunchefens man Hampus Rönnlund, som anställts som turismsamordnare i kommunen.

Så småningom fann sig Arbetarpartiet och kom fram med ett eget förslag, där just de här, som de tyckte förgripliga, förslagen var strukna. De karskade också upp sig och lät förstå att om inte deras förslag vann i fullmäktige, så skulle de avgå.

Nu var goda råd dyra. Den borgerliga majoriteten höll ihop ända till sista momangen. Strax före fullmäktiges slutliga beslut meddelades att nu fanns det en kompromiss mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet. Alla de olika förslag där man var oeniga hade strukits. Pengarna anslogs istället till en ”buffert” till kommunstyrelsens förfogande. Där skulle förvaltningen få ansöka om pengar för olika ändamål, och det sattes upp som ett särskilt villkor att för att det skulle bli några pengar måste Arbetar- och Framstegspartierna vara eniga.

Alla övriga partier blev tagna på sängen. Bondepartiet, de Konservativa och Fosterlandspartiet, som hade börjar göra sig beredda att ta över styret av kommunen röstade med sina 10 mandat emot ”kompromissbudgeten” som den kom att kallas. Men de hade ju inget att sätta emot Arbetar- och Framstegspartiernas 19 röster. Så var också det hotet mot Karin Rosén och hennes minoritetsstyre undanröjt.

Christina Gabor måste förstås motivera sitt svek mot sina tidigare bundsförvanter. Hon sa då i fullmäktige att om kommunstyrelsens förslag (som hon tidigare stött) hade vunnit, så hade Rosén och Arbetarpartiet avgått. Eftersom det inte fanns någon som kunde och ville ta över styret skulle det bli nyval. Och det var det ju ingen som ville ha i den röriga situation som kommunen befann sig i.

Det lät ju trovärdigt. Problemet är bara att det helt enkelt inte var sant. Det skulle inte gå så. För att det ska bli nyval i en kommun krävs ett beslut av fullmäktige med två tredjedelars majoritet, d v s i Strömfors skulle det krävas minst 21 röster. Om 11 eller fler var emot skulle det inte bli något nyval. Problemet var att Arbetarpartiet hade 12 mandat. De skulle alltid kunna blockera ett nyvalsbeslut. Och ledande arbetarpartister har försäkrat mig att ett nyval aldrig fanns på kartan.

Gabor måste ha haft andra bevekelsegrunder för sitt svek. Det troliga är att hon inte ville ta över med aktivt stöd av det högerextrema Framstegspartiet. Hon hade gjort det förut och fått utstå mycket kritik, och det sades att nu hade det uppkommit splittring i det egna partiet om frågan, egentligen en parallell till splittringen nationellt i hållningen till högerextremisterna.

Slutligen kan en randanmärkning göras om att den aktuella paragrafen i kommunallagen faktiskt har en koppling till Strömfors och Christina Gabor. Under hennes första period som kommunalråd hade majoritetsförhållandena förändrats så att hon förlorat fullmäktiges stöd. När de då försökte avsätta henne överklagade hon till länsrätten och vann. Med anledning av den händelsen förtydligades lagen så att samma situation inte skulle kunna uppkomma igen.