fredag 24 juni 2016

Till huvudstaden – nya upplevelser och återuppväckta minnen

Gräsklippare
Vi har under ett par dagar gjort en händelserik resa till huvudstaden.  Det blev såväl nya erfarenheter som uppväckta minnen från fornstora dar. Första stopp var Brunnby maskin strax öster om Västerås. Här skulle gräsklipparen lämnas på verkstad. Maskinen hade betett sig konstigt. Startat bums utan strömbrytare och dödmansgrepp bara batteriet matades in. Efter ett tag med denna kanske riskabla drift vägrade den att överhuvudtaget starta, vare sig med eller utan dödmansgrepp. Beskedet vid inlämningen var inte uppiggande.  Det kunde ta två till fyra veckor. Jag såg framför mig hur den gamla lien måste fram och brynas.

Börje Lindkvist har dragit sig tillbaka
Vidare, vidare gick färden. Nu mot Bromsten där min bilhandlare Börje Lindkvist har hållit till. Bilen skulle lämnas på tusenmilsservice. När vi flyttade till Västanhed bestämde jag att behålla två kontakter i Stockholm: tandläkaren och bilhandlaren. Tandläkaren tröttnade på mig för några år sen. Varför vet jag inte, för jag hade varit en hygglig inkomstkälla för honom. Han överlät mig på en gammal kurskompis i Västerås. Men Börje Lindkvist behöll jag. Vi har haft bilar tillsammans sedan mitten av 80-talet och åldrats tillsammans. På den tiden sålde Börje Lada, som jag brukade köpa av ideologiska skäl. Jag tror att Börje hade andra motiv.

Man kunde alltid ringa Börje och få besked om bilar. När Hanna och Sara fick soppatorsk på motorvägen och ringde sa jag bara: ”Ring Börje!”. Och han guidade dem om hur man kör till närmaste mack fast det är soppatorsk. När Emma ville köpa en begagnad bil frågade jag Börje vad hon borde köpa: ”Vad som helst utom en fransk bil” blev svaret. När Hanna försökte sälja sin tyskregistrerade bil i Lund ringde vi Börje för att fråga hur det skulle gå till: ”Det går inte. Det är omöjligt” blev svaret. När det var dags att köpa ny bil var det bara att ringa till Börje:

-         - Hej, det är Henry. Jag vill köpa en ny bil.
-          -Vad vill du ha då?
-          - En likadan som den förra.
-          - Vilken färg vill du ha? Det finns beige.

Så blev det en beige Lada till mina döttrars förtvivlan. De hade motvilligt accepterat att jag skulle köpa en Lada, men strängt tillhållit mig att inte köpa en vit bil. Och det blev det ju inte heller.

En beige Lada
Så kom det som tidningen ”Nyheter från Sovjetunionen” i sitt sista nummer beskrev som ”omstruktureringen i firman” och importen av Lador upphörde. Börje gick över till Suzuki och likaså gjorde vi.

När vi nu lämnade Suzukin för service visade det sig att också Börjes firma omstrukturerats. Börje hade pensionerat sig och verkstaden hade omvandlats till ad-bilverkstad, ni vet de med den idiotiska reklamslogan ”Nemas problemas”. Där går gränsen.

Så nu bryter vi nog ytterligare en förbindelse med huvudstaden. Om man ska göra affärer med främlingar – hur förträffliga och problemfria de än är – kan man lika gärna göra affärer med mer närbelägna främlingar än 17 mil bort.

Resan fick nu fortsätta med buss till Spånga station, pendeltåg till Stockholm Södra och buss till Skanstull. Bilen hämtade jag dagen därpå för en skräckresa till Södermalm: närapå stillastående bilköer från Haga Norra till Skanstull. Trafikinfarkt är bara förnamnet.

Men professor Goldmann vandrar på i rask takt
Kjell Goldmann
Med Doris hämtad på förskola och ilastad sittvagn rullar vi nu Katarina Bangata fram mot kvällsmålet på pizzerian Bananas, vem är det inte som kommer emot oss i rask marschtakt om inte professor emeritus Kjell Goldmann. När jag en gång på 1970-talet var doktorand i statskunskap var min handledare den legendariske Olof Ruin. Olof var praktiskt taget aldrig på institutionen, utan satt på KB och forskade om något. En gång om året träffades vi på bibliotekets kafé för handledning. Vart annat år brukade Olof då med en grimas och på vårdad finlandssvenska göra kommentaren ”Är det inte för teoretiskt konstigt dethär? Du borde ha mer empiri.” Vartannat år gjorde Olof med en grimas och på vårdad finlandssvenska kommentaren ”Är det inte för mycket rå empiri dethär? Du borde ha mer teori”. Så kunde det nog ha fortsatt hur länge som helst.

Så bröt Olof upp från KB och åkte till USA ett år. Jag kunde ju inte vara utan handledare och tilldelades då Kjell Goldmann. Nu raskade vi på och jag disputerade innan Olof hann komma tillbaka. Tack Kjell! Annars hade jag nog fortfarande varit odisputerad.

Och det var roligt att ses på Katarina Bangata 37 år senare.


Det ringer
Redan på Spånga station ringde det i byxfickan. Det var gräsklipparverkstan i Västerås som meddelade att enda felet på gräsklipparen var en gräsklump hård som sten som hindrade kniven att gå runt. Hur nu detta kunde ge de besynnerliga elektriska följderna förtäljer inte historien, men maskinen var klar att hämta i Västerås. Lien klarade sig undan den här gången också.

Äldre modell av Doro HandleEasy
På kvällen la mobiltelefonen efter denna upplevelse av. Den hittade nog signalen men lyckades inte ansluta till Telias nät. Hur skulle det nu gå? Ad bilverkstad kunde ju försöka ringa mig. Och gräsklipparreparatören igen. Och min iranska doktor. Och massmedia som ville ha kommentarer till måndagskvällens fullmäktigemöte i Skinnskatteberg. Enda lösningen var att köpa en ny telefon.

Men si, på vägen till telefonbutiken gick fanstyget ingång igen. Det kom ett SMS, och det var förstås ett högprioriterat SMS, ett riktigt dunder-SMS, som passerar alla vallar, nät som ligger nere, stormar, krig, strejker, galna studenter, ja allt. Det var Telias faktura som dundrade in. Men riktigt säker på att det skulle fortsätta att fungera kunde man ju inte vara, så jag köpte en ny Doro (mobiltelefon för de sista ljuva åren) för 995 kronor; och till mina döttrars förtret utan internet. Gubben ger sig inte. Jag vägrar sälla mig till mobilpillarnas allt växande skara.


En dag i Sofo med Doris
Resten av dagen tillbringades med Doris i hennes hippa hemkvarter – Sofo (South of Folkungagatan), den hippaste delen av huvudstadens hippaste stadsdel. Bland annat tillbringades en längre tid i Bryggartäppan (Sofos hippaste lekplats). Och ett flertal besök i Täppans glasskiosk, som till Doris stora besvikelse hade slut på den rosa glassen. Här är några bilder som dokumentation.

Rosa läsk på ett av Sofos hippaste kaféer
Bryggartäppan. Under bron jag själv i rollen som trollet som hotar att ta prinsessan (med på bilden)
I Bryggartäppans rutschbana
Tosterö årets skärgårdsö
Efter att Doris nästa dag återlämnats till förskolan var det dags för hemfärd. Den minnesgode erinrar sig att gräsklipparen skulle hämtas i Västerås. Man borde alltså ta norra vägen västerut. Men ack, utfarten mot Centralbron från Södertunneln spärrad, förmodligen på grund av det monstruösa Slussen-projektet. Hur ta sig från Söder till Norr? Alternativ i Stockholm vore Slussen eller Västebron och utanför staden Ekeröfärjan. Men vi valde ett mer eljest alternativ via Södertälje, Strängnäs och route 55 till Enköping. Detta förde oss till årets skärgårdsö – Tosterö. Här borde väl finnas ett värdshus, menade vi. Jo, någon sorts värdshus hittade vi i Hornuddens trädgård. En intressant erfarenhet. Ett riktigt miljönissarnas paradis. Till och med att alla på toaletten måste sitta och kissa. Men skylten var på engelska, som vi inte tyckte att vi var tillräckligt bra på. Nästan bara vegetarisk mat. Men det fanns en möjlighet till tillägg. Jag valde rökt laxartad fisk som tillägg till frittatan. Och ekologisk (mycket dyr) glass. På P-platsen hade publiken ställt ifrån sig sina stora bensinslukande stadsjeepar. Men intressant och en trevlig miljö vid Mälarfjärden.

Tynnelsöfjärden
På Hornuddens ekologiska restaurang

Så var det bara en sak kvar
Väl hemkomna till Västanhed: att klippa gräsmattan.


Praeterea censeo
Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar