 |
| Gräsklippare |
Vi har under ett par dagar gjort en händelserik resa till
huvudstaden. Det blev såväl nya
erfarenheter som uppväckta minnen från fornstora dar. Första stopp var Brunnby
maskin strax öster om Västerås. Här skulle gräsklipparen lämnas på verkstad.
Maskinen hade betett sig konstigt. Startat bums utan strömbrytare och
dödmansgrepp bara batteriet matades in. Efter ett tag med denna kanske riskabla
drift vägrade den att överhuvudtaget starta, vare sig med eller utan
dödmansgrepp. Beskedet vid inlämningen var inte uppiggande. Det kunde ta två till fyra veckor. Jag såg
framför mig hur den gamla lien måste fram och brynas.
Börje Lindkvist har
dragit sig tillbaka
Vidare, vidare gick färden. Nu mot Bromsten där min
bilhandlare Börje Lindkvist har
hållit till. Bilen skulle lämnas på tusenmilsservice. När vi flyttade till
Västanhed bestämde jag att behålla två kontakter i Stockholm: tandläkaren och
bilhandlaren. Tandläkaren tröttnade på mig för några år sen. Varför vet jag
inte, för jag hade varit en hygglig inkomstkälla för honom. Han överlät mig på
en gammal kurskompis i Västerås. Men Börje Lindkvist behöll jag. Vi har haft
bilar tillsammans sedan mitten av 80-talet och åldrats tillsammans. På den
tiden sålde Börje Lada, som jag brukade köpa av ideologiska skäl. Jag tror att
Börje hade andra motiv.
Man kunde alltid ringa Börje och få besked om bilar. När
Hanna och Sara fick soppatorsk på motorvägen och ringde sa jag bara: ”Ring
Börje!”. Och han guidade dem om hur man kör till närmaste mack fast det är
soppatorsk. När Emma ville köpa en begagnad bil frågade jag Börje vad hon borde
köpa: ”Vad som helst utom en fransk bil” blev svaret. När Hanna försökte sälja
sin tyskregistrerade bil i Lund ringde vi Börje för att fråga hur det skulle gå
till: ”Det går inte. Det är omöjligt” blev svaret. När det var dags att köpa ny
bil var det bara att ringa till Börje:
- - Hej, det är Henry. Jag vill köpa en ny bil.
- -Vad vill du ha då?
- - En likadan som den förra.
- - Vilken färg vill du ha? Det finns beige.
Så blev det en beige Lada till mina döttrars förtvivlan. De
hade motvilligt accepterat att jag skulle köpa en Lada, men strängt tillhållit
mig att inte köpa en vit bil. Och det blev det ju inte heller.
 |
| En beige Lada |
Så kom det som tidningen ”Nyheter från Sovjetunionen” i sitt
sista nummer beskrev som ”omstruktureringen i firman” och importen av Lador
upphörde. Börje gick över till Suzuki och likaså gjorde vi.
När vi nu lämnade Suzukin för service visade det sig att
också Börjes firma omstrukturerats. Börje hade pensionerat sig och verkstaden
hade omvandlats till ad-bilverkstad, ni vet de med den idiotiska reklamslogan ”Nemas
problemas”. Där går gränsen.
Så nu bryter vi nog ytterligare en förbindelse med
huvudstaden. Om man ska göra affärer med främlingar – hur förträffliga och problemfria
de än är – kan man lika gärna göra affärer med mer närbelägna främlingar än 17
mil bort.
Resan fick nu fortsätta med buss till Spånga station,
pendeltåg till Stockholm Södra och buss till Skanstull. Bilen hämtade jag dagen
därpå för en skräckresa till Södermalm: närapå stillastående bilköer från Haga
Norra till Skanstull. Trafikinfarkt är bara förnamnet.
Men professor
Goldmann vandrar på i rask takt
 |
| Kjell Goldmann |
Med Doris hämtad på förskola och ilastad sittvagn rullar vi
nu Katarina Bangata fram mot kvällsmålet på pizzerian Bananas, vem är det inte
som kommer emot oss i rask marschtakt om inte professor emeritus Kjell Goldmann. När jag en gång på
1970-talet var doktorand i statskunskap var min handledare den legendariske Olof Ruin. Olof var praktiskt taget
aldrig på institutionen, utan satt på KB och forskade om något. En gång om året
träffades vi på bibliotekets kafé för handledning. Vart annat år brukade Olof
då med en grimas och på vårdad finlandssvenska göra kommentaren ”Är det inte
för teoretiskt konstigt dethär? Du borde ha mer empiri.” Vartannat år gjorde
Olof med en grimas och på vårdad finlandssvenska kommentaren ”Är det inte för
mycket rå empiri dethär? Du borde ha mer teori”. Så kunde det nog ha fortsatt
hur länge som helst.
Så bröt Olof upp från KB och åkte till USA ett år. Jag kunde
ju inte vara utan handledare och tilldelades då Kjell Goldmann. Nu raskade vi
på och jag disputerade innan Olof hann komma tillbaka. Tack Kjell! Annars hade
jag nog fortfarande varit odisputerad.
Och det var roligt att ses på Katarina Bangata 37 år senare.
Det ringer
Redan på Spånga station ringde det i byxfickan. Det var
gräsklipparverkstan i Västerås som meddelade att enda felet på gräsklipparen
var en gräsklump hård som sten som hindrade kniven att gå runt. Hur nu detta
kunde ge de besynnerliga elektriska följderna förtäljer inte historien, men
maskinen var klar att hämta i Västerås. Lien klarade sig undan den här gången
också.
 |
| Äldre modell av Doro HandleEasy |
På kvällen la mobiltelefonen efter denna upplevelse av. Den
hittade nog signalen men lyckades inte ansluta till Telias nät. Hur skulle det
nu gå? Ad bilverkstad kunde ju försöka ringa mig. Och gräsklipparreparatören
igen. Och min iranska doktor. Och massmedia som ville ha kommentarer till
måndagskvällens fullmäktigemöte i Skinnskatteberg. Enda lösningen var att köpa
en ny telefon.
Men si, på vägen till telefonbutiken gick fanstyget ingång
igen. Det kom ett SMS, och det var förstås ett högprioriterat SMS, ett riktigt
dunder-SMS, som passerar alla vallar, nät som ligger nere, stormar, krig,
strejker, galna studenter, ja allt. Det var Telias faktura som dundrade in. Men
riktigt säker på att det skulle fortsätta att fungera kunde man ju inte vara,
så jag köpte en ny Doro (mobiltelefon för de sista ljuva åren) för 995 kronor;
och till mina döttrars förtret utan internet. Gubben ger sig inte. Jag vägrar
sälla mig till mobilpillarnas allt växande skara.
En dag i Sofo med
Doris
Resten av dagen tillbringades med Doris i hennes hippa
hemkvarter – Sofo (South of Folkungagatan), den hippaste delen av huvudstadens
hippaste stadsdel. Bland annat tillbringades en längre tid i Bryggartäppan
(Sofos hippaste lekplats). Och ett flertal besök i Täppans glasskiosk, som till
Doris stora besvikelse hade slut på den rosa glassen. Här är några bilder som
dokumentation.
 |
| Rosa läsk på ett av Sofos hippaste kaféer |
 |
| Bryggartäppan. Under bron jag själv i rollen som trollet som hotar att ta prinsessan (med på bilden) |
 |
| I Bryggartäppans rutschbana |
Tosterö årets
skärgårdsö
Efter att Doris nästa dag återlämnats till förskolan var det
dags för hemfärd. Den minnesgode erinrar sig att gräsklipparen skulle hämtas i
Västerås. Man borde alltså ta norra vägen västerut. Men ack, utfarten mot
Centralbron från Södertunneln spärrad, förmodligen på grund av det monstruösa
Slussen-projektet. Hur ta sig från Söder till Norr? Alternativ i Stockholm vore
Slussen eller Västebron och utanför staden Ekeröfärjan. Men vi valde ett mer
eljest alternativ via Södertälje, Strängnäs och route 55 till Enköping. Detta
förde oss till årets skärgårdsö – Tosterö. Här borde väl finnas ett värdshus,
menade vi. Jo, någon sorts värdshus hittade vi i Hornuddens trädgård. En
intressant erfarenhet. Ett riktigt miljönissarnas paradis. Till och med att
alla på toaletten måste sitta och kissa. Men skylten var på engelska, som vi
inte tyckte att vi var tillräckligt bra på. Nästan bara vegetarisk mat. Men det
fanns en möjlighet till tillägg. Jag valde rökt laxartad fisk som tillägg till
frittatan. Och ekologisk (mycket dyr) glass. På P-platsen hade publiken ställt
ifrån sig sina stora bensinslukande stadsjeepar. Men intressant och en trevlig
miljö vid Mälarfjärden.
 |
| Tynnelsöfjärden |
 |
| På Hornuddens ekologiska restaurang |
Så var det bara en
sak kvar
Väl hemkomna till Västanhed: att klippa gräsmattan.
Praeterea censeo
Fascistkramare
borde skämmas. Och avgå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar