Att be folket slita tvister med extraval och folkomröstningar har oftast misslyckats

Leif Lewin byggde sin bok Ideologi och strategi: Svensk politik under 100 år (1984) kring vad som han såg som de åtta viktigaste politiska frågorna i svensk politik sedan 1880-talet:

• Tullstriden på 1880-talet
• Rösträttstriden
• Parlamentarismens genombrott
• Krisuppgörelsen 1932 (”kohandeln”)
• Planhushållningsdebatten
• ATP-striden
• Kärnkraften
• Löntagarfonderna

I vår bok Den svenska politiken: Struktur, processer och resultat (2006) valde jag och Torbjörn Larsson (och i tredje upplagan 2012 också Gissur Erlingsson) ut fem frågor som vi sett som omvälvande i efterkrigstidens svenska politik:

• ATP-striden
• Kärnkraften
• EU-frågan
• Invandrings- och integrationspolitiken
• Könspolitiken

Om man smälter samman de båda listorna blir det totalt elva politiska frågor under de senaste 135 åren. Med det aktuella beskedet om extra riksdagsval den 22 mars 2015 kan man konstatera att fyra av dessa elva politiska strider har lett fram till extra val: Tullstriden, parlamentarismen, ATP-striden och invandrings- och integrationspolitiken. I ytterligare två frågor – kärnkraften och EU-politiken – har väljarna kallats in för att i folkomröstningar hjälpa till att lösa upp de politiska knutarna; i EU-frågan till och med i två olika folkomröstningar. I pensionsstriden ordnades också utöver extravalet en folkomröstning. De elva frågorna har alltså föranlett att väljarna kallats in åtta gånger i extra riksdagsval eller folkomröstningar.

Hur har de tidigare extra valen och folkomröstningarna bidragit till att lösa de politiska situationer som orsakat dem?

Tullstriden och Ångköks-Olle

Soppköket

Andra kammaren biföll våren 1887 motioner om höjda spannmålstullar, medan första kammaren avslog motionerna. Den frihandelsvänlige statsministern Robert Themptander övertalade kungen Oscar II att utlysa nyval till andra kammaren. Frihandelsvännerna vann extravalet. På hösten genomfördes det ordinarie valet som också innebar en frihandelsvänlig majoritet. 

Nu inträffade dock det fatala med Ångköks-Olle. Ångköksföreståndaren Olof Larsson som var invald som frihandelsvän i Stockholm avslöjades ha skatteskulder. Hela den frihandelsvänliga listan i Stockholm med 22 mandat underkändes och valsegern förvändes i ett slag till en förlust. Det blev protektionistisk majoritet i kammaren.

Borggårdstalet och parlamentarismens genombrott

Bondetåget

Vintern 1914 ordnade högerkrafterna det s k bondetåget vars krav var ökade försvarsanslag. Speciellt handlade det om bygget av en pansarbåt som den liberala regeringen hade stoppat. Kungen, Gustav V höll för de mobiliserade demonstrerande bönderna sitt s k borggårdstal där han tog ställning för kraven på höjda försvarsanslag – mot den linje som hans regering stod för. Den liberala regeringen med statsminister Karl Staaff avgick och nyval utlystes till den 27 mars. Valet blev en stor framgång för den försvarsvänliga högern och ett förödande nederlag för liberalerna som förlorade 8 procentenheter.

Kungens avståndstagande från den liberala regering som hade riksdagens stöd var förstås direkt i strid med parlamentarismens grundprincip. Vid valet 1917 segrade vänstern och en koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater tillträdde. Detta brukar betraktas som parlamentarismens definitiva genombrott i Sverige. Även om borggårdskrisen och det efterföljande extravalet var ett nederlag för parlamentarismen, så gick parlamentarismen segrande bara några år därefter.

ATP-striden och renegaten Ture Königson

Frågan om allmän tilläggspension aktualiserades redan på 1940-talet. Så småningom utkristalliserades tre olika ståndpunkter. Socialdemokraterna och den fackliga rörelsen drev linjen om en obligatorisk statlig pension (ATP), Högern, Folkpartiet och arbetsgivarna ville att tilläggspensioner skulle regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter medan Bondeförbundet föreslog en höjd folkpension kompletterad med frivilliga försäkringar. Frågan kom därigenom att splittra koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. En folkomröstning genomfördes 1957 för att slita tvisten. Den socialdemokratiska linje 1 blev störst men fick inte absolut majoritet. Bondeförbundet lämnade koalitionen. När regeringen inte fick igenom sin linje i riksdagen utlystes nyval till andra kammaren. I valet den 1 juni 1958 gick Socialdemokraterna fram, men det var ändå inte möjligt att få igenom pensionsförslaget i kammaren. Först sedan den folkpartistiska riksdagsmannen Ture Königson hoppat av från sin partilinje gick förslaget igenom.

Den otolkningsbara kärnkraftomröstningen

Three Mile Island, Harrisburg

Motståndet mot kärnkraften hade sin grund i motståndet mot svenska atomvapen som seglade upp redan på 1950-talet. Det var stor splittring inte minst inom det socialdemokratiska partiet. Planerna på en svensk atombomb skrotades definitivt i mitten av 1960-talet, men ur forskningen om kärnvapen hade utvecklingen av civil kärnkraft vuxit fram. Motståndet mot kärnvapen levde vidare som motstånd mot kärnkraft. I början av 1970-talet svängde Centerpartiet och anslöt sig till motståndet. Detta ledde till stora framgångar i valen 1973 och 1976, det senare ledde fram till ett borgerligt maktövertagande med centerledaren Torbjörn Fälldin som statsminister. Men de andra borgerliga partierna var för kärnkraft och regeringen avgick redan efter två år. En turbulent period i svensk parlamentarism inleddes. Under de sex åren 1976 – 1982 hade vi fyra olika regeringar. Motsättningarna om kärnkraften var en viktig förklaring till turbulensen. Efter kärnkrafthaveriet i Harrisburg 1979 beslöts att ordna en folkomröstning om kärnkraftens framtid i Sverige. Liksom i pensionsomröstningen 23 år tidigare fanns det tre olika linjer. Resultatet av omröstningen blev av detta skäl möjligt att tolka nästan hur som helst. Riksdagen beslöt dock att kärnkraften skulle avvecklas till 2010. Så blev dock inte fallet. Endast ett kärnkraftverk har stängts och frågan har fortsatt att vara problematisk vid både borgerliga och rödgröna regeringsbildningar.

EU-medlemskapet och euron

I det s k metalltalet 1961 klargjorde den socialdemokratiska statsministern Tage Erlander Sveriges inställning till EEC. Svenskt medlemskap i EEC var inte förenligt med neutralitetspolitiken. Hösten 1990 drabbades Sverige av en valutakris. Bland andra åtgärder som höjd ränta och kraftiga nedskärningar av statliga utgifter smögs in att Sverige skulle söka medlemskap i EU. Ansökan lämnades in och förhandlingar slutfördes. Partierna var splittrade både sinsemellan och internt. Frågan hänsköts till en folkomröstning som genomfördes hösten 1994. Ja-sidan vann knappt och Sverige gick med i EU. Hösten 2003 var det en andra omröstning – nu om Sverige skulle införa euron som valuta. Skiljelinjerna liknade dem i medlemskapsomröstningen men den här gången vann nej-sidan.

Nynazisterna och främlingsfientligheten

I 1991 års val tog sig ett nytt parti in i riksdagen. Det var Ny Demokrati med ledarduon ”greven och betjänten” – Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Partiet profilerade sig med invandringsmotstånd och främlingsfientlighet. I nästa val åkte partiet ut ur riksdagen och föll därefter samman under såpoperaliknande former. De enda organisationer som fanns kvar inom den främlingsfientliga opinionen var mer eller mindre nynazistiska och fascistiska grupper. Dessa framstod förmodligen som allt för magstarka och dessutom fungerade Ny Demokratis fiasko avskräckande. Ur dessa nazistgrupper växte i slutet av 1980-talet Sverigedemokraterna fram. Efter att intensivt ha arbetat med att tvätta bort naziststämpeln kom partiet in i riksdagen 2010. Det fick formellt en vågmästarställning, men neutraliserades dels genom en blocköverskridande överenskommelse om migrationspolitiken, men dels genom sin borgerliga politik. Nästan genomgående stödde SD den borgerliga regeringen. När de ökade sin representation i 2014 års val och när en rödgrön regering tillträdde återuppväcktes vågmästarställningen. Vid budgetomröstningen den 3 december stödde Sverigedemokraterna den borgerliga budgetmotionen. Regeringens budgetproposition röstades ned och regeringskrisen var ett faktum. Sedan alla försök att åstadkomma blocköverskridande förhandlingar misslyckats på grund av borgerligt motstånd meddelades att nyval skulle utlysas, att äga rum den 22 mars 2015.

Misslyckade försök att låta väljarna slita politiska tvister

Om man ska summera resultatet av hur det gått när man i extraval och folkomröstningar bett väljarna att lösa upp politiska dödlägen under de senaste 130 åren måste slutsatsen nog bli att det inte varit särskilt framgångsrikt.

Konflikten om spannmålstullarna kom i praktiken att avgöras, inte av det extra valet 1887, utan av den olycksaliga historien med Ångköks-Olles restskatt. Det extra valet 1914 löste i och för sig striden om försvarsanslagen, men det bakomliggande problemet med kungens brott med den parlamentariska principen kvarstod och fick en lösning i praxis först tre år senare. I lagstiftningen dröjde det ända till Torekovkompromissen 1971 som ledde fram till 1974 års regeringsform. I ATP-striden kunde varken folkomröstning eller extraval lösa frågan. Det var först sedan partidisciplinen sviktat och svensk nutidspolitiks främsta renegat Ture Königson övergivit sin partilinje. Kärnkraftomröstningen 1980 löste definitivt inte frågan om svensk kärnkraft. Trots riksdagsbeslut om avveckling är vi fortfarande beroende av kärnkraft och motsättningarna plågar ännu partierna och bidrar till att försvåra koalitionsbildningar.

Så kommer vi till de enda framgångsrika fallen i genomgången – EU-omröstningarna. Folket röstade ja till medlemskap i EU och nej till euron, och Sverige är medlem av EU och handlar fortfarande med kronor. Av de åtta gånger som folket kallats in i för att slita tvisterna med folkomröstningar och extraval i de elva mest betydelsefulla stridsfrågorna har sex misslyckats. Till detta kan man kanske lägga ytterligare en lyckad och en misslyckad folkomröstning men i mindre betydelsefulla frågor: I folkomröstningen om alkoholförbud 1922 vann förbudsmotståndarna. Och det blev inget förbud. I folkomröstningen om införande av högertrafik blev resultatet en förkrossande seger för vänstertrafiken. Men vilken sida av vägen kör vi numera på?

Och hur ska det gå i extravalet 2015? Kommer det att lösa frågan om hur landet ska regeras med ett främlingsfientligt parti med nazistiskt förflutet som vågmästare i parlamentet?

Bertolt Brecht har ett annat förslag i dikten die Lösung (1953): ”Wäre es da Nicht doch einfacher, die Regierung Löste das Volk auf und Wählte ein anderes?”