Bevara oss för samhällsbärarna!

Omslagsbild till Leif G W perssons "Samhällsbärarna"

Moderaterna har – uttänkt av propagandaminister Schlingmann – utsett sig själva till ”det samhällsbärande partiet”. Ett tidigare försök att kalla partiet ”statsbärande” stötte på patrull bland medlemmarna. Att partiet skulle förknippas med den av den svenska borgerligheten illa sedda staten blev för magstarkt. Propagandaministern korrigerade då till det trevligare ”samhällsbärande”. Riktigt konservativt är väl inte det heller. Vi erinrar oss Margret Thatchers bevingade ”There is no such thing as society”. För en äkta borgare finns bara individen – inte något samhälle.

I modern svensk historia är annars ”samhällsbärarna” närmast förknippat med Leif GW Perssons bok 1982 där polisen uppfattade sin samhällsbärande roll: att röja upp bland patrasket. Månne Schlingmann hade en sådan roll i åtanke?

I den statsvetenskapliga litteraturen talar man ofta om ”dominerande parti”. Olika definitioner av dominerande parti brukar ha tre komponenter: (1) en viss storlek, (2) oppositionens storlek och struktur och (3) ett varaktighetskriterium. Mest känd är Sartoris (1976) definition. Bogaards (2004) har ställt samman olika definitioner. Olika författare kräver 45 – 70 procent av mandaten och en splittrad opposition. Bland kraven på varaktighet finns t ex ”tre på varandra följande val”, ”tjugo år” eller ”oftast”.

Det finns en diskussion om nackdelarna med ett dominerande parti (Suttner 2006). Framförallt framhålls sammanväxandet mellan parti och stat. Det blir omöjligt att upprätthålla en effektiv och rättssäker statsförvaltning när det krävs partibok för att få jobb i staten. Bristen på effektiv opposition medför också så småningom stöddighet och bristande lyhördhet. En sådan utveckling brukar samtidigt innebära början till slutet för det dominerande partiet. Politiken stagnerar i självbelåtenhet och motståndet bland medborgarna och i oppositionen exploderar.

Om det bara finns ett parti som har chans att få regera, och om detta parti också har genomsyrat byråkratin kan man resa demokratiska frågetecken. Försvarare av dominerande-parti-system brukar då peka på att det är ytligt att bara se på maktväxling som ett tecken på demokrati. Man kan mycket väl ha demokrati, men inom ramen för det dominerande partiet: inom partiet finns det debatt och konkurrens. Argumentationen är slående lik den som anhängare av enpartisystem brukar anföra.

Bland partier som har eller har haft en ställning som ”dominerande parti” brukar man nämna Unionistpartiet på Nordirland 1921-1972, de svenska Socialdemokraterna 1932-1976, det norska Arbeiderpartiet 1935-1965, Fianna Fáil på Irland 1932-2011, Italiens Kristdemokrater 1944-1994 (kollapsade i samband med gigantiska korruptionsskandaler). CSU i Bayern och Putins ”Enade Ryssland” är andra exempel på partier som Schlingmann uppenbart ser som förebilder!

Spåren förskräcker. Man får väl för allas skull – inte minst för Moderaternas skull hoppas att det inte blir något av med Schlingmanns projekt. Att det så snart som möjligt blir uppenbart att kejsaren är naken.

Referenser

Bogaards Matthijs 2004 “Counting parties and identifying dominant party systems in Africa” European Journal of Political Research 43: 173–197, 2004

Persson Leif GW 1982 Samhällsbärarna. En roman om ett brott Stockholm: P A Norstedt & Söners förlag

Sartori Giovanni 1976 Parties and party systems: A framework for analysis. Cambridge: Cambridge University Press.

Suttner Raymond 2006 "Party dominance 'theory': Of what value?", Politikon 33 (3), pp. 277-297