Ansvaret för angivarsystemet: Nürnbergförsvaret duger inte

SD-regeringens planer på att införa den s k angiverilagen väcker protester överallt i samhället. Lagen skulle innebära att offentligt anställda som kommer i kontakt med papperslösa flyktingar skulle tvingas att anmäla till polisen och migrationsverket. Många kommuner deklarerar att man inte kommer att kräva detta av sina anställda. Olika professionella grupper protesterar, som lärare och sjukvårdspersonal. Dom protesterande menar att en angiverilag skulle stå i strid med andra rättsregler eller professionell etik. Om barn inte skickas till skolan därför att föräldrarna riskerar att bli angivna, står resultatet i strid med barnkonventionen. Om vårdbehövande förhindras ta del av sjukvården är det i strid med läkaretiken. Att lagen på så sätt strider mot andra, viktigare normer, motiverar att man kan bryta mot den. Mot detta står det auktoritära ”offentligt anställda ska göra vad dom blir tillsagda”. Man kan med statsvetaren Lennart Lundquists ord ställa sig frågan om dom offentliganställda ska vara demokratins tjänare eller maktens drängar.

Frågan har ställts på sin spets i det rättsliga efterspelet till krigsförbrytelser. Är det ett godtagbart skäl att bryta mot internationell lag och moraliska grundprinciper att ”jag lydde bara order”.

”Varför skulle jag som en obetydlig liten man ha några funderingar? Jag fick en order från mina överordnade och såg varken åt höger eller vänster. Ty det var inte min uppgift. Jag hade att lyda.” Så försvarade sig krigsförbrytaren Adolf Eichmann inför domstolen i Jerusalem, som inte godtog argumentationen. Eichmann dömdes till döden och hängdes trots att han ”bara lydde order”.

I dom så kallade Nürnbergrättegångarna mot tyska krigsförbrytare efter andra världskriget godtogs inte heller ”jag bara lydde order” som skäl att begå krigsbrott. Ansvar utkrävdes trots att dom anklagade försökte lägga skulden på överordnade. På engelska kallas detta för the Nuremberg defence. Att skylla på överordnade, staten eller lagen duger inte som försvar.

Demokratins väktare

Vad kan rättfärdiga en ordervägran? Till vad kan man som offentlig anställd hänvisa till som ett giltigt skäl för att vägra spela rollen som ”maktens dräng”? Den svenske statsvetaren Lennart Lundquist diskuterade i olika sammanhang vad han kallade ”vårt offentliga etos”. Det är detta offentliga etos som den tjänsteman som spelar vad Lundquist kallade rollen som ”demokratins väktare” är lojal med. Lundquist delar in dom grundläggande värdena i två grupper. Det är för det första demokrativärden: politisk demokrati, offentlig etik och rättssäkerhet. Och det är för det andra ekonomivärden: yrkesskicklighet eller professionalism, kostnadseffektivitet och produktivitet.

Det är i dessa värden som vårt offentliga etos kan sökas, och som den tjänsteman som vägrar göra drängtjänst kan hänvisa till. Alla har ansvar gentemot detta offentliga etos. Lundquist skriver: ”… hierarkiansvarighet, d v s chefen har hela ansvaret för allt som rör sig i organisationen [är] helt omöjlig. Den åberopas för övrigt mest av krigsförbrytare som vill skylla från sig på någon död führer eller general.”

Det är, medger Lundquist själv, inte entydigt vad som ingår i ”vårt offentliga etos”. Det är dynamiskt och framkommer ur en ständigt pågående diskussion. Men hans poäng är tydlig: Det finns viktiga demokrativärden, andra än att politikerna beslutar och förvaltningen gör som den blir tillsagd, som det är tjänstemännens ansvar att försvara, även om det innebär vägran att följa lagar och order uppifrån. Samma idé ligger förstås bakom avvisandet av ”Nürnbergförsvaret”, även om det där handlade om hemskare handlingar som dom anklagade försökte slingra sig ifrån ansvaret för.

Att inte lagarna, och inte ens grundlagarna, är det högsta rättesnöret har påpekats bl a av Ann Ramberg, tidigare generalsekreterare i advokatsamfundet. Regeringsformen föreskriver att domstolarna inte får tillämpa en bestämmelse som står i strid mot grundlag eller annan högre norm. En sådan annan högre norm kan t ex vara europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Civil olydnad

Dom offentliga tjänstemännens lojalitet med ”vårt offentliga etos” är släkt med begreppet ”civil olydnad”. Den civila olydnaden gäller alla; man behöver inte vara offentliganställd för att en handling ska beskrivas som civil olydnad, även om det också i det fallet handlar om att man bryter lagen och/eller vägrar att lyda myndigheternas order.

För att en handling ska betraktas som civil olydnad brukar man kräva att det är en icke-våldsaktion, att den sker öppet, att den grundas i ett motiv som vill förändra eller behålla något i samhället och att man är beredd att ta ansvar för handlingen. Civil olydnad riktar sig mot en särskild lag, föreskrift eller bestämmelse. Att man är medveten om att man bryter mot lagen och är beredd att ta sitt straff innebär att man accepterar det demokratiska systemets legitimitet. Lagen eller ordern är illegitim, men systemet är legitimt. I en studie av djurrättsaktivister och flyktinggömmare konstaterar journalisten Niels Hebert och sociologen Kerstin Jacobsson ”att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer.”