Åt dom som inget har ska heller inget bli givet: Stopp för etniska föreningar

”Alla människors lika värde” är en värdering av allra högsta valör i det svenska samhället. Ingen seriös aktör skulle med bibehållen heder kunna hävda att människor t ex på grund av etnisk tillhörighet har olika värde; att en del är bättre och andra är sämre. Men verkligheten är annorlunda. Vi värderar olika etniska grupper efter en rangordning där etniska svenskar kommer överst, åtföljda av nordbor, västeuropéer och nordamerikaner. Långt ned på listan hamnar asiater och svarta afrikaner. Så brukar det bli om man ber ett urval svenskar att rangordna etniska grupper efter t ex hur accepterade dom är i det svenska samhället. Om man frågar dom som tillhör grupperna själva brukar dom i allmänhet hålla med.

Nu är det inte bara tyckande om prestige och acceptans. Nej, rangordningen får också praktiska konsekvenser. Grupper som står högt på listan upplever mindre ofta att dom utsätts för diskriminering. Diskrimineringsutredningen på 1990-talet kunde visa att danskar och finländare upplevde minst diskriminering i arbetslivet. Mest diskriminerade tyckte afrikaner, iranier, etiopier och araber att dom var.

Men det finns ännu mer handfasta konsekvenser. Invandrare långt ned i hackordningen deltar mindre i politiken, är oftare arbetslösa, har lägre inkomster, åtalas och fälls oftare för brott och får strängare straff, drabbas oftare av sjukdom som hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska besvär. Etnicitet dödar till och med: Av kommunerna i Stockholms län ligger invandrartäta Haninge, Botkyrka och Södertälje i bottenskiktet medan dödligheten är låg i Danderyd, Täby och Lidingö.

Många invandrargrupper, särskilt ”synliga grupper” (dom ser annorlunda ut än infödingarna) är med andra ord illa sedda, utsätts för diskriminering i olika sammanhang. Så ser det svenska etniska klassamhället ut. Trots det sprids numera en uppfattning längst ut på högerkanten i svensk politik, att dessa grupper är mäktiga eller åtminstone har maktanspråk; dom håller på att ta över Sverige. Från nynazister till deras efterföljare i Sverigedemokraterna tränger sådana uppfattningar numera in också i borgerligheten. Ett av många uttryck, nu när Sverigedemokraterna har fått politisk makt, är allt vanligare förslag att invandrarnas organisationer inte ska få offentligt stöd.

Nåväl, vad ska invandrarföreningar vara bra för? En invandrare är åtminstone till en början nykomling i det nya samhället. Det innebär att det finns behov att lära sig ett nytt språk eller att hitta i byråkratins irrgångar. Hen är också medlem av en viss etnisk grupp. Ur den rollen kommer behov att kunna umgås med landsmän, att bevara och använda språket, att ta del av informationer och kulturutbud från det gamla landet, att delta i kulturella och religiösa aktiviteter.

Det finns två huvudstrategier att tillfredsställa dom här behoven: antingen kan man som påtryckningsgrupp ställa krav på det nya landet att se till att behoven blir tillgodosedda, eller så försöker man i egna institutioner att tillfredsställa behoven. Etniska föreningar är sådana institutioner. Dom nationella minoriteterna, som har en särställning, men också äldre invandrargrupper har byggt sådana institutioner. Det handlar om föreningar, tidningar, bokförlag, teatrar, TV-stationer m m.

Vid undersökningar av invandrarföreningar på 1990-talet kunde vi konstatera, att dom sällan agerade som påtryckningsgrupper. I den mån dom uppfyllde behov hos grupperna, var det genom den egna verksamheten. Dom fungerade helt enkelt som sociala och kulturella klubbar som skapade, bibehöll och utvecklade en gemenskap mellan landsmän i Sverige. Det var en liten del av visionen om det mångkulturella samhället. Det är den visionen som högerkrafterna nu vill krossa.

Att dra in offentliga bidrag till etniska organisationer är en liten, men strategiskt vald åtgärd i det syftet. Moderaterna och Sverigedemokraterna har länge varit emot alla offentliga bidrag till invandrarföreningar. Den moderata migrationsministern och det moderata oppositionsborgarrådet i Stockholm krävde i en debattartikel i SvD den 12 augusti att stat och kommun måste ”måste ”strypa bidragen till separatistiska eller etniska föreningar och begränsa deras tillgång till offentliga resurser.” Liberalerna meddelar att de tänker driva frågan om bidragsstopp i höstens budgetförhandlingar. 

För många av dom berörda grupperna gäller att dom är små, resursfattiga och att deras institutioner inte skulle kunna överleva särskilt länge utan offentliga bidrag. Högerns idéer om att dra in bidragen bygger med andra ord på föreställningen att dom behov som betingas av etnicitet inte ska uppfyllas. Nykomlingsbehoven får det allmänna ta hand om, och helst inte dessa behov heller, eftersom invandringen ska strypas. Dom etniska behoven och det mångkulturella samhället förnekas helt enkelt. Så tar sig dom stolta formuleringarna om ”alla människors lika värde” uttryck i praktisk politik. Så blir det när den perversa verklighetsbild där slaven är herre slår igenom.