Jag är så gammal att vi läste tyska som främmande språk både i realskolan och gymnasiet. Numera kan just ingen i Sverige ens uttala tyska ord. Än mindre förstå dem. Under min yrkesaktiva tid deltog jag vid ett par tillfällen i EU-finansierade projekt. Detta innebar ett obegripligt omfattande resande till olika möten. Vid ett tillfälle hade vi ett möte i Heidelberg. När jag kom till möteslokalen tillsammans med den yngre doktorand som var assistent blev vi lite osäkra på var ingången var. ”Det finns en skylt här, där står det kanske var man går in” sa den i svensk grundskola och gymnasieskola utbildade doktoranden. Här är den utpekade skylten:
På senare tid har jag allt oftare hört, även bildat folk,
uttala prepositionen von som ”vånn”.
Senast idag hörde jag ett föredrag av en museitjänsteman som talade om greven
vånn Hermansson på Färna. Och inte heller är det sällsynt att det talas om den
lilla bilen ”vålksvagen”. Jag håller med om att tyska språket är lite
egendomligt med att uttala v som f. Men vi rår nog inte på 80 miljoner talare,
utan får acceptera märkligheten.
Att Joakim vånn Anka fått en sådan utbredning hänger förstås
ihop med brister i skolväsendet och den bara delvis därmed sammanhängande
anglifieringen. Karl-Oskar och Kristina landsteg förmodligen i Nevjårk, men det
gör nog ingen nuförtiden. Däremot kan man nog föreställa sig att en
Parisresenär som landat på Sjalldegul-flygplatsen så småningom tar en promenad
på Tjämpselaisses eller att en och annan mer östorienterad reser till
Djajväskajlä i Finland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar