Nu går larmet igen.
En femtedel av de fullmäktigeledamöter i kommunerna som valdes 2018 har hoppat
av från sina uppdrag. Kommentatorer av olika slag tycker att den lokala
demokratin är hotad. Det måste vara något fel på systemet. ”There is something
rotten in Swedish municipalities”. De här larmen kommer lite titt som tätt. En
orsak kan vara att data är ganska lättillgängliga. Valmyndigheten publicerar
fortlöpande data om avgångna folkvalda politiker.
Redan i slutet av 70-talet undersökte vi saken (Wallin m fl
1981). Vi hade då en lite annorlunda definition på ”avhoppare” än vad som
vanligen används nuförtiden. Till avhopparna räknades inte bara de som hade
avsagt sig sina uppdrag under mandatperioden, utan också de som valt att inte
ställa upp i valet för nästa valperiod. Å andra sidan redovisas det i de
siffror som kommit fram under senare år bara de som lämnat sina uppdrag under
perioden, men man räknar också de som har avgått ofrivilligt antingen för att
de flyttat och inte längre är valbara eller för att de helt enkelt har dött.
Siffrorna över tid blir därför inte riktigt jämförbara. I
undersökningen från 70-talet var frekvensen 26 procent under mandatperioden
1977 – 1979.
SCB redovisade 2019 den här figuren som visar
avhoppsfrekvensens utveckling under 2000-talet:
Det är som synes en svagt ökande tendens till avhopp under
2000-talet, men frekvensen håller sig även 2014 – 2018 under 25-procentsnivån.
I somras redovisade SCB (2020) att tidiga avhopp från
kommunfullmäktige låg på ungefär samma nivå som vid motsvarande tidpunkt förra
mandatperioden.
Trots svårigheterna att jämföra de olika undersökningarna,
tror jag att det är rimligt att dra slutsatsen att det inte har skett någon
dramatisk ökning just nu, eller för den delen vid någon annan tidigare tidpunkt
åtminstone sedan 1970-talet när larmet har gått. Om det är något ruttet i den
lokala svenska demokratin, tycks det ha varit ungefär lika ruttet under en
ganska lång tid.
Nå, vad beror nu avhoppen på? Det finns två sätt att närma
sig svaret på frågan. Det ena är att man försöker se om avhopparna på något
intressant sätt har andra egenskaper än stannarna. I en rapport från SCB 2016
iakttogs att avhopp hade samband med:
- Kön: Mer avhopp bland kvinnor än bland män
- Ålder: Mer avhopp bland unga
- Parti: Högst avhoppsfrekvens bland sverigedemokraterna
- Inkomst: Fler avhopp bland de med låg inkomst
- Position: Fler avhoppare från oppositionen än från den styrande koalitionen
Andra undersökningar har kommit till liknande resultat (med
undantag förstås från detdär med SD innan partiet fanns representerat).
Den här typen av analys ger ju inget svar på frågan om
varför man hoppar. Men det kan ju ge fingervisningar om hur man kan resonera om
svaren. Att män, lite äldre, de med högre inkomster hellre stannar än hoppar
kan ju tänkas ha med position i samhället att göra. Ju mer etablerad där ute,
desto troligare att man blir tillfredsställd av livet i stadshuset. Att det är
fler avhoppare från oppositionen skulle ju kunna ha att göra med att man är
missnöjd med sitt inflytande.
Ett annat sätt att närma sig varför-frågan är att direkt
fråga avhopparna varför de hoppade. Även den metoden kan dock ha sina
svagheter. Människor är inte alltid helt medvetna om sina motiv och
drivkrafter. Dessutom kan de ju faktiskt ljuga.
Vanligt i olika undersökningar har varit en uppdelning i
privata skäl, alltså sånt som har att göra med t ex familjelivet,
fritidsintressen eller arbete, och å andra sidan politiska skäl. Vanligen
brukar resultaten bli att sisådär hälften uppger privata skäl för sitt avhopp.
Den andra halvan delar sig ungefär lika mellan dem som uppger enbart politiska
skäl och dem som uppger både privata och politiska skäl. Det ligger väl nära
till hands att alarmismen och ”ruttenhetshypotesen” att politiska skäl borde
dominera, och så brukar det inte vara fallet. Men förstås med reservationer för
metodologin.
I den numera antika 70-talsundersökningen gjorde vi en annan
distinktion mellan de uppgivna skälen. Vi skilde mellan sådana skäl som hade
med uppdragets belöningar och uppoffringar att göra (Typ 1) och andra uppgivna
skäl (Typ 2). Typ 1-skälen pekar då mot något slags mer eller mindre rationell
beslutskalkyl: ”Lönar det sig för mig att hålla på med det här
kommunalpolitiska?”
Uppoffringarna handlar mest om åtgången av tid (”Uppdraget
tog mer tid än beräknat”) och att annat här i livet blev eftersatt
(förvärvsarbetet, familjen). När det gäller belöningarna kan man skilja mellan
makt, kärlek och pengar; vanliga motiv för mänskligt handlande i olika
situationer. Pengasituationen (för små och otillräckliga arvoden och
ersättningar) tog vi inte upp i det här sammanhanget. En rad svar kan kopplas
till maktdimensionen – ens eget inflytande (för mycket partilinjer, viktigare
med uppdrag i andra organ, otillfredsställande egen insats, fullmäktige
överspelat, inget eget inflytande, egna partiet saknar inflytande, oenig med
partiet). Ja, så kärleken: Här fanns svaren ”Kritiken mot kommunalpolitiker”
och ”Upplevde bristande förtroende för egen person.”
De allra flesta avhopparna var typ 1-avhoppare (d v s de
uppgav orsaker som hade med uppoffringar och belöningar). De var inte mindre än
tre fjärdedelar. Övriga var typ 2-avhoppare. De sa t ex att de hade varit med
så länge, de uppgav ålder eller hälsoskäl eller att de snart tänkte flytta från
kommunen. När vi skulle dra en slutsats av analysen av de uppgivna skälen
konstaterade vi att den mest betydelsefulla typ 1-faktorn, d v s som hade med
belöningar och uppoffringar att göra, var maktdimensionen. Alltså: Man slutar
med sitt uppdrag antingen för att man är mer eller mindre tvungen (flyttar,
sjuk, gammal) eller för att man tycker att man inte har fått det inflytande man
förväntat sig.
En sista fråga är nu om avhoppen är bra eller dåliga. I den
allmänna diskussionen har fenomenet framförallt tolkats negativt (something
rotten). I den mer uppjagade alarmismen ser men slutet på den lokala demokratin.
Den norske statsvetaren Jacob Aars (1997)
lanserade ett gladare perspektiv: Genom att man en tid haft ett kommunalt
uppdrag har man lärt sig något som kan komma till användning i framtiden.
Politiska uppdrag på lokal nivå var som ett slags medborgarskola. Alla dessa
avhoppare skulle framöver inta positioner som skulle stärka demokratin.
Och det är faktiskt så, att ska man tro olika svenska
undersökningar är det långt ifrån alla som har vänt sig om i vrede.
Statsvetaren Peder
Nielsen (2001) skriver:
Även om det bland dem som lämnat sina förtroendeuppdrag finns kritiska
röster mot partierna och kommunerna respektive landstingen måste slutsatsen
ändå bli att flertalet förtida avhopp har sin grund i naturliga orsaker.
Farhågorna att personer som lämnar sina uppdrag gör detta i bitterhet mot sitt
parti och/eller sin kommun respektive sitt landsting är överdrivna. Endast ett
fåtal avhopp har denna bakgrund, och attityden bland avhopparna, speciellt
bland de yngre, till att åta sig framtida förtroendeuppdrag är förhållandevis
positiv.
I hans undersökning uppgav 62 procent att de upplevde sin
tid som förtroendevald som positivt, och 41 procent kunde tänka sig framtida
uppdrag.
Om man ska sammanfatta vad forskningen haft att säga om
avhoppen från kommunalpolitiken kan följande lyftas fram:
- Avhoppen ökar över tid men ökningen kan knappast ses som katastrofalt dramatisk.
- Det är mindre etablerade grupper i samhället som hoppar. Därigenom påverkas representativiteten negativt.
- Många lämnar sina uppdrag för att de anser sig mer eller mindre tvungna på grund av ålder, hälsa eller flyttplaner.
- Det finns tecken som tyder på att brist på upplevt inflytande är en betydelsefull faktor för beslutet att lämna uppdraget.
- En ganska stor del av de som slutar är beredda att ta på sig nya uppdrag, och är alltså inte för alltid förlorade.
Referenser
Nielsen Peder (2001) ”På och av – om uppdragsvillighet,
rekrytering och avhopp i den kommunala demokratin” i Att vara med på riktigt – demokratiutveckling i kommuner och landsting.
Bilagor till betänkande av Kommundemokratikommittén SOU 2001:48
SCB (2016) Demokratins
representanter – en studie av representativitet, delaktighet och syn på uppdraget
Stockholm: SCB
SCB (2019) ”Drygt var femte folkvald hoppade av från
kommunfullmäktige” Statistiknyhet från SCB 2019-01-16
SCB (2020) ”Avhoppen från riksdag och kommunfullmäktige
minskar något – men inte från regionfullmäktige” Statistiknyhet från SCB
2020-06-10
Wallin Gunnar, Henry Bäck och Merrick Tabor (1981) Kommunalpolitikerna. Rekrytering –
arbetsförhållanden – funktioner. Del 2 Kommunaldemokratiska kommittén Ds Kn
1981:18
Valmyndigheten ”Nuvarande och avgångna ledamöter” https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2018/nuvarande-och-avgangna-ledamoter.html
Aars Jacob (1997) Rekruttering
og personeskifte i lokalpolitikken. En sammenligning av Finland og Norge
Rapport nr 58 Bergen: Universitetet i Bergen; Instituttt for administrasjon och
organisasjonsvitenskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar