Baggåbanan

Den 11 december 1900 kl 7:10 på morgonen avgick ett särskilt tåg från Stockholm till Krylbo. Ombord fanns kronprinsen/regenten Gustaf (sedermera Gustaf V), statsministern och utrikesministern, ett antal andra statsråd, hovmarskalken Reuterswärd och ett större gäng andra honoratiores. Vid tågets avgång höjdes ett fyrfaldigt leve för kronprinsen. Vid det korta uppehållet i Sala hurrades det igen för kronprinsen. Väl ankomna till Krylbo intogs frukost i det ”nya monumentala stationshusets restaurang.”

Framför det smyckade stationshuset i Krylbo
väntade många på festtåget med kronprinsen
Bild: Torbjörn Wåhlins samling

Tåget förvandlades nu till ”festtåg” för invigning av den nya statsbanan Krylbo-Örebro som avgick kl 11:10. Stationshuset och järnvägshotellet var ”festligt prydda med girlander och grönt, flaggor och landskapsvapen.” Landshövdingen utbringade leverop för kronprinsen. Vid Karbennings och Snytens stationer flaggades det också och vid varje station hurrades det för kronprinsen. Vid Västanfors bildade skolbarn med svenska flaggor i händerna häck. Detsamma upprepades vid Skinnskattebergs station.

Väl ankomna till Örebro avåts festmiddag i Örebro Hotells festvåning. Leverop och sjungande av kungssången avlöste varandra. Efter kaffet företog kronprinsen-regenten en åktur i staden för att ”åse illuminationen som var synnerligen vacker.”

Dagens Nyheter, som gett ett fylligt reportage från invigningen övergår därefter till att betona den nya banans stora betydelse. Den nya banan reducerade avståndet mellan Krylbo och Örebro från 177 till 132 kilometer. De nya stationshusen berömdes särskilt: ”Samtliga stationsbyggnader efter den nya statsbanan äro uppförda af tegel och utmärka sig för särdeles prydlig arkitektur och äro till det yttre hållna i såvidt möjligt likartad stil med nedra våningen och prydnadsmönster i rödt tegel medan byggnadernas öfriga delar äro putsade i en varm, ljus färg.”

Allmänt är tidningens reporter entusiastisk.

Föga andas reportaget av de stridigheter som föregått byggandet av den nya järnvägen. Regeringen hade på inrådan av Kungliga Järnvägsstyrelsen föreslagit en helt annan sträckning (Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46. 1897). Från Krylbo skulle banan gå nästan rakt söderut mot Västerfärnebo för att sen ta av västerut mot Virsbo. Via de stora skogarna i Gunnilbo socken skulle man därefter nå Färna, där en station skulle anläggas. Banan skulle därefter fortsätta mot sydväst för att korsa järnvägen mellan Köping och Uttersberg vid Karmansbo, där nästa station skulle byggas. Från Karmansbo fortsätter järnvägen västerut för att så småningom nå fram till Frövi och därifrån nästan rakt söderut till Örebro.

Striden om västra eller östra linjen

Mot denna av regeringen och järnvägsstyrelsen föreslagna östra linjen kom det snart ett motförslag – den västra linjen eller Baggåbanan som den kom att kallas. Riksdagen körde så småningom över den östra linjen och det var Baggåbanan som kom att genomföras, och som sagt invigas med otaliga hurrarop i december 1900.

Diskussionen var hård. Dagens Nyheter tog i ett par artiklar (8/10 1896 och 26/10 1897) ställning för den östra sträckningen. Dess fördelar var uppenbara: Det var betydligt lättare terräng och bygget skulle därigenom bli billigare. Eftersom den västra sträckningen mest gick igenom obebyggt land skulle den östra linjen innebära mycket större nytta. Tidningen skrev ”af de bruk som den förelagna linien skulle beröra kunde egentligen bara Baggå ha större intresse deraf.” Det antyds att det handlade om särintressen: ”Man hade således att göra med ett ortsintresse, som dock jernvägsstyrelsen varit försigtig att icke gå i borgen för.”

Skinnskattebergs station

Genom att trycka på betydelsen för Baggå (som trots allt kom att ligga mer än en mil från stationen i Skinnskatteberg) och ”ortsintresset” är det inte orimligt att föreställa sig att det var kammarherren Patric Reuterswärd, ägare till Baggå bruk och inflytelserik konservativ politiker, som tidningen antydde låg bakom riksdagsbeslutet. Som konservativ politiker var han till yttermera visso en måltavla för den liberala tidningens kritik.

Anhängarna av den östra linjen i andra kammaren argumenterade energiskt mot Baggålinjen och de nästan oöverstigliga svårigheter bygget skulle medföra. (Andra Kammarens protokoll N:o 24 7 april 1897). Ledamoten Hammarström (det torde vara Carl Johan Hammarström (Liberal) i Köping) berättar i kammaren målande: ”När man kommit ned till Vestanfors kyrka, så har man, … att gå öfver ett bredt vatten. Och det hade varit godt, om man fått veta, huru bredt detta vatten är. Det är nemligen en sjö, som enligt mitt ögonmått är ungefär lika bred som vattnet från härvarande Riddarholmskaj till Söder Mälarstrand.”

Efter Västanfors blir det än värre: ”När man sedan fortsätter från Vestanfors, kommer man in på en förfärligt svår terräng … Man har letat sig fram i dalsänkningar mellan väldiga berg och fått kurvor så tvära, att jag fruktar, att man icke har några sådana ens i Norrland. Sedan har man att fara upp på en höjd, der lutningen är så svår och lång, att jag för min del tror, att när tunga tåg gå der, man måste anlita hjelpmaskiner för att komma fram”

Hemskast blir det efter korsningen med Uttersberg-Riddarhyttans järnväg: ”Denna terräng är af den beskaffenhet, att jag för min del är förvånad öfver att man kunnat bestämma sig för att gå genom densamma. Det finnes en landsväg der, som är af den mest förfärliga beskaffenhet…

Det är en ödemark, moras och träsk.”

Ledamoten Hammarström kunde inte heller avhålla sig från att göra antydningar om Patric Reuterswärds betydelse. Han konstaterar att banan i mycket svår terräng mellan sjöarna Dagarn och Storsjön löper genom en del av Baggå gods. Han sticker också in ”Det är en inflytelserik

ledamot av Första Kammaren, som satt i gång detta företag och derför är mycket populär och berömd der i orten.”

Men herr Hammarströms och den liberala pressens argumentation hjälpte inte mot det inflytande kammarherren Reuterswärd kunde utöva. Annars hade det aldrig gått några tåg till Skinnskatteberg. De större stationerna i den nuvarande kommunen hade istället legat i Färna och i Karmansbo.

De båda föreslagna linjernas sträckning genom Skinnskattebergs härad

Det var då det

I Dagens Nyheters arkiv finns tidningar från december 1864 till och med december 1992. Jag har botaniserat i materialet för att se vad som skrivs om Skinnskatteberg. I serien ”Det var då det” publicerar jag inlägg som bygger på detta unika material.

För länkar till tidigare inlägg klicka här.