Den underbara tvåprocentspärren: Ett dråpslag mot KDS eller?

De flesta känner till fyraprocentspärren: Ett parti måste få minst fyra procent av rösterna för att kunna bli representerat i riksdagen. Men få vet att det nu ska införas en procentspärr också i valet till kommunfullmäktige. Två procent ska det krävas i de flesta kommuner; i de större kommuner som är indelade i valkretsar till och med tre procent. Man kan ställa frågan varför? Här ska jag för att få ett svar på frågan undersöka konsekvenserna av den nya regeln. Svaret visar sig bli att det inte finns något rimligt skäl alls, om inte syftet har varit att strö salt i de kristdemokratiska såren.

Fyraprocentspärren i riksdagsvalet har funnit sedan 70-talet. Det skäl som då gavs var att det inte var bra med alltför stor partisplittring i riksdagen. Det skulle bli besvärligare att få ihop en regering och det skulle bli besvärligare att få ihop majoriteter när det skulle fattas beslut i enskilda frågor.

Min gamla kompis, statsvetaren och socialdemokraten Bengt-Owe Birgersson skriver i sin blogg:

När det nya valsystemet som skulle ge en riksproportionell riksdag med utjämningsmandaten var grundlagsfäderna oroliga för att den totala rättvisan skulle leda till att det bildades en mängd nya partier som skulle få några enstaka procent av väljarnas röster. Med många sådana småpartier i riksdagen skulle det kunna bli kaotiskt. Därför infördes den s k småpartispärren som skulle diskvalificera partier som var mindre än 4 procent.

Men det finns också en annan historia: Spärren är inte bara ett hinder. Den är också ett skyddsnät. När Vänsterpartiet och dess föregångare närmat sig fyra procent i opinionen, har den s k ”Kamrat fyra procent” mobiliserats för att rädda partiet från utplåning. Om Vänsterpartiet hade åkt under spärren skulle nämligen alla röster på Vänsterpartiet vara ”bortkastade”. För att rädda regeringsunderlaget bestående av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var det därför angeläget att hålla vänstern flytande.

På ett omvänt sätt hade Folkpartiet ett intresse av att sätta stopp för alla planer på ett kristet parti, som skulle kunna sno åt sig alla frimicklare och nykterister som annars röstade på Folkpartiet. Med hjälp av procentspärren skulle dessa avskräckas från att rösta på det kristna partiet.

Det var med andra ord socialdemokratisk och folkpartistisk partiegoism som kunde enas om den underbara fyraprocentspärren. Inom parentes sagt är det ofta så här det går till i sådana här konstitutionella frågor. Partiegoismen styr, men kläds i ädlare klädedräkt.

Åter till tvåprocentspärren i det kommande kommunalvalet. Vilka blir konsekvenserna? Ja, det kan man förstås inte veta på förhand. Men om man tittar igenom resultatet av det förra valet 2014 kan man se vilka partier det är som skulle ha fallit igenom med de nya reglerna. Om jag har räknat rätt handlar det om 40 partier i 36 kommuner. Partivis fördelar de sig så här:

Allra mest drabbade skulle Kristdemokraterna bli. De skulle förlora sin representation i femton kommuner, vilket motsvarar sex procent av deras kommunala representation. Därefter kommer kategorin ”övriga” med åtta bortfallande partier. Det handlar mest om rent lokala partibildningar, men också ett och annat parti med rikspolitiska ambitioner som pensionärspartiet SPI. Folkpartiet förlorar sin representation i sex kommuner (inget ont i det), Vänsterpartiet i fyra kommuner, Feministiskt initiativ i tre, Miljöpartiet i två och Centern och Sverigedemokraterna i en kommun vardera. 

Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda partier som skulle gå helt oskadda ur processen.

Vad spelar det nu för roll att de här fyrtio partigrupperna, varav 37,5 procent kristdemokratiska försvinner ur hanteringen. Vi ska se om det blir lättare att snickra ihop majoriteter vilket var skälet inte bara för fyraprocentspärren i riksdagen utan även för tvåprocentspärren i kommunerna. I den utredning där förslaget lades skrev man:

Enligt vår mening är det nödvändigt att valsystemet utformas på ett sådant sätt att det motverkar en så långtgående partisplittring i fullmäktige att det blir avsevärda negativa effekter vad gäller möjligheterna att styra en kommun. Därför bör det på kommunal nivå finnas en spärr i någon form. (SOU 2012:94)

Maktindex är objektiva mått på ett partis förhandlingsstyrka. En av maktindexarna är Shapley-Shubiks index. Denna mäter hur sannolikt det är att ett parti kan avgöra majoritetsbildningen. Om måttet blir noll kan partiet aldrig påverka majoritetsbildningen. Ett parti med maktindex noll kallas lite talande ”en parlamentarisk dummy”. Om ett parti har indexvärdet 1, har det en egen majoritet. Någon annan majoritet kan alltså inte bildas, och om man bildar en överstor majoritet, som alltså består av flera partier, måste majoritetspartiet alltid ingå. För den som är intresserad av maktindexen, hur den är konstruerad och hur den fungerar kan jag hänvisa till ett inlägg jag skrev 2011. Klicka här. 

För sex av de 40 utestängda partierna gäller att de får indexvärdet noll – de är alltså ”dummies” som vad de än tar sig för aldrig kan påverka majoritetsbildningen i fullmäktige. De övriga 34 får utomordentligt låga värden – 0,01 till 0,03. De är med andra ord nästan dummies de också. Och ett parti som inte kan påverka majoritetsbildningen kan ju knappast ställa till med besvär heller i det sammanhanget, vilket är ett starkt argument mot det skäl man har påstått ligger bakom införandet av tvåprocentspärren.

Nu invänder kanske någon att det är väl naturligt att små partier, för det är ju det det handlar om här får låga värden på ett index för röst- och förhandlingsstyrka. Men så är det inte. Förhandlingsstyrkan beror också på hur det ser ut för övrigt i fullmäktige.

Låt oss föreställa oss ett fullmäktige med 41 ledamöter som fördelar sig så här: Glädjepartiet har 20 platser och Lyckopartiet lika många. Det lilla Missnöjespartiet har en plats. Vart och ett av de här tre partierna får då Shapley-Shubik-värdet 0,33. Det lilla Missnöjespartiet har med andra ord samma makt som de stora Glädje- och Lyckopartierna.

Avslutningsvis ska vi titta lite mer i detalj i de 36 kommuner där ett eller flera partier skulle stoppas av de nya reglerna. Svensk politik har länge präglats av motsättningen mellan ett högerblock (numera Moderaterna, Folkpartiet (”Liberalerna”), Centern och Kristdemokraterna) och ett vänsterblock (numera Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Det som vanligen har komplicerat situationen, både i riksdagen och i kommunerna är det högerextremistiska partiet Sverigedemokraternas inträde på arenan.

I riksdagen har man hanterat den parlamentariska problematiken med hjälp av den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), som trots att den anses vara uppsagd ändå tillämpas i praktiken. DÖ innebär att den största av de båda minoriteterna – höger eller vänster – tillåts regera i minoritet.. När jag i december 2014 inventerade hur kommunerna handskats med den besvärliga situationen hade knappt hälften valt en DÖ-modell. Drygt hälften hade istället försökt knåpa ihop någon blocköverskridande koalition, och i ett par kommuner (tyvärr var min egen kommun Skinnskatteberg en av dem) hade de borgerliga bitit huvudet av skam och gått ihop med Sverigedemokraterna. Klicka här för inlägget om konstitueringen efter 2014 års val.

I centrum för den här genomgången sätter jag begreppet ”blockbalans”, som handlar om balansen mellan vänster- och högerblocken. Jag låter ”blockbalans” få följande värden:

Borgerlig eller vänstermajoritet: Endera blocket har mer än hälften av platserna i fullmäktige

Borgerlig eller vänsterminoritet: Ingetdera av blocken har majoritet. ”Borgerlig minoritet” betyder att de borgerliga är största minoritet; ”Vänsterminoritet” förstås tvärtom.

Patt: De borgerliga och vänsterblocket har precis lika många mandat var.

Resultatet redovisas i den här kanske vid första anblicken lite krångliga tabellen:

Vänster-högerbalans nya regler	Vänster-högerbalans gamla regler
	Patt	Borgerlig minoritet	Vänsterminoritet	Borgerlig majoritet	Vänstermajoritet
Patt			1 Nässjö
Borgerlig minoritet		9		1 Rättvik
Vänsterminoritet		1 Vimmerby	9
Borgerlig majoritet				4
Vänstermajoritet			1 Arboga		10

Gula celler: Nya regler har ingen inverkan på blockbalansen eller möjligheterna bilda majoritet

Orange cell: Försvårar majoritetsbildning, påverkar blockbalansen, gynnar borgerliga

Grön cell: Försvårar majoritetsbildning

Rosa cell: Underlättar majoritetsbildning

Blå cell: Påverkar blockbalansen, gynnar vänstern

Så här ska tabellen läsas: 

I tio kommuner med ”borgerlig minoritet” (d v s de borgerliga är största minoritet, den andra lodräta kolumnen) skulle nio fortfarande ha det med de nya spärreglerna. I en av kommunerna (Vimmerby) skulle utspärrningen betyda att det i stället skulle bli en ”vänsterminoritet” (vänsterblocket skulle bli största minoritet). Det är förstås viktigt, men inget tyder på att det skulle vara lättare eller svårare att mixtra ihop ett styre.

Nästa kolumn är elva kommuner där vänsterblocket 2014 var största minoritet. I nio av dessa innebär spärreglerna ingen förändring av blockbalansen. I två blir det dock konsekvenser: I Nässjö blir det istället en patt-situation. Här borde det med andra ord ha blivit mycket svårare att styra än vad det var med de gamla reglerna. Och syftet var ju inte att försvåra, utan att underlätta majoritetsbildningen. I Arboga, där det lokala Omsorgspartiet skulle åka ur fullmäktige blir det istället för en vänsterminoritet en vänstermajoritet. Det borde därmed bli lättare att styra.

Till ironin hör dock att det direkt efter valet 2014 i Arboga bildades en blocköverskridande koalition med Socialdemokraterna i spetsen. Efter uppslitande inre stridigheter i det socialdemokratiska partiet exploderade den koalitionen, och istället styrs kommunen numera av en regnbågskoalition under moderat ledning och där Socialdemokraterna inte får vara med. Inget tyder på att Omsorgspartiet haft någon del i den parlamentariska röran i Arboga.

I de fem kommunerna med borgerlig majoritet 2014 blir situationen oförändrad i fyra. I en kommun – Rättvik – skulle de borgerliga förlora sin majoritetsställning med de nya reglerna. De skulle få nöja sig med att vara största minoritet. Här får man väl säga att spärregeln skulle ha försvårat majoritetsbildningen.

I slutligen de tio kommunerna med vänstermajoritet, skulle de nya reglerna inte få någon verkan alls på blockbalansen.

För att summera: I 33 av 36 kommuner skulle blockbalansen inte alls påverkas av tvåprocentspärren. Det skulle varken bli lättare eller svårare att bilda majoritet. I Arboga skulle det bli lättare att bilda majoritet och i Nässjö och Rättvik skulle det bli besvärligare.

I Vimmerby, Arboga och Rättvik skulle det framförallt vara vänsterblocket som skulle gynnas. I Nässjö däremot gynnas de borgerliga.

Det ser med andra ord ut som om hypotesen om att en småpartispärr gör det lättare att regera får sig en rejäl knäck. De uteslutna partierna är dummies eller i det närmaste dummies. I de flesta kommuner som påverkas blir det ingen ändring med avseende på om det blir lättare eller svårare att handskas med den parlamentariska situationen. I en kommun skulle majoritetsbildingen underlättas, men i två skulle den försvåras.

Om vi vänder oss till den andra förklaringsmodellen – den partiegoistiska – visar det sig att ingetdera av blocken tycks ha något särskilt att vinna på spärreglerna. När man ser det på partinivå visar det sig att det parti som framförallt drabbas är Kristdemokraterna. Det är ju salt i såren för ett parti som konstant i opinionsmätningarna ligger under fyraprocentsspärren. Men vem som på det här sättet skulle vilja göra ont värre är helt oklart. Inom parentes sagt vore det enda som skulle kunna radikalt underlätta majoritetsbildningen både i Sverige och i kommunerna att förbjuda Sverigedemokraterna att delta i val. Det skulle dock kanske vara svårt (men inte omöjligt) att klä en sådan regel i en ädel och principiell klädedräkt.

Slutsatsen blir att det är helt orimligt att föreställa sig att motivet till införande av småpartispärr i kommunfullmäktigeval skulle ha till syfte att underlätta majoritetsbildning och styrning. Inget i den här analysen tyder på att det skulle bli resultatet. Nästan lika orimligt är ett partiegoistiskt syfte. Det skulle ju innebära att alla andra sammangaddat sig för att göra slut på Kristdemokraterna. Till syvende och sist blir slutsatsen att införandet av procentspärrar i kommunalvalen är fullständigt obegripligt.

För den som själv vill laborera med siffrorna finns en räknesnurra för Shapley-Shubiks maktindex här och för mandatfördelning med olika regeluppsättningar här.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.