Raka rör mellan kapitalismen och egna plånboken

Den ekonomiska politiken handlar ofta om en balansgång mellan arbetslöshet och inflation. Ofta har socialistiska regeringar prioriterat kampen mot arbetslöshet medan högerregeringar har prioriterat inflationsbekämpning. Det här är ren klasspolitik. Arbetarklassen har mest att förlora på hög arbetslöshet och kapitalet förlorar mest på hög inflation.

Om en regerande höger lyckas konstruera strukturer som kopplar stora folkgruppers intressen till samma ekonomiska intressen som kapitalets så kan man försäkra sig om ett bestående väljarstöd. Utvecklingen av det svenska pensionssystemet är en sådan struktur. Genom att medborgarna själva tvingas placera allt större del av sina pensionsavsättningar på börsen skapar man en intressegemenskap mellan kapitalet och medborgarna. När företag ”friställer” arbetskraft går aktiekursen upp. Pensionsspararen får ett direkt intresse av högre arbetslöshet.

Att själv äga sin bostad och finansiera ägandet med lån skapar en liknande struktur. Den brittiske statsvetaren Patrick Dunleavy (1991) kallade bostadspolitiken för ett exempel på ”partisan social engineering”: ” Labour regimes conse­quently favouring public housing, thereby building a pro-Labour electorate, Tories on the other hand  by selling out council housing produce electoral support for the Conservatives.”

Den kanadensiske forskaren Alan Walks (2004) uttrycker saken: “Homeowners have a particular stake in their investment that is not shared by tenants. This is believed to convert new home­owners to an exclusionary form of political conservatism based on controlling shifts in property values and prop­erty taxes.”

På goda grunder kan man vänta sig en koppling mellan andelen ägda bostäder och partiorientering. Det egna huset representerar förstås en förmögenhet och man kan vänta sig att det får samma konsekvenser som andra former av tillhörighet till högre sociala skikt. Det är också ett faktum att husägare är särskilt beroende av politiska beslut som rör fastighetsbeskattning och räntor. Det är rimligt att vänta sig att högerpartierna mer än vänsterpartier kommer att agera för en politik med låg eller ingen fastighetsskatt och låga låneräntor; en politik som ligger närmare husägarnas ekonomiska intressen.

Särskilt ägande av hus kan förväntas leda till också andra former av konservatism. Det egna huset och de ekonomiska intressen som är knutna till det understryker och knyter samman familjen som en ekonomisk enhet. Enfamiljshusets fysiska struktur kan ses som en materiell manifestation av familjen som en enhet, distinkt avgränsad från sin omgivning. Av sådana både materiella och symboliska skäl kan man anta att boende i ett enfamiljshus gynnar värden och preferenser som förespråkar och försvarar den heterosexuella kärnfamiljen. Slutligen medför småhusområdenas gleshet ett bilberoende som kan förväntas leda till motstånd mot miljöpolitiken.

Man bör alltså, framförallt i storstadsregionernas omfattande villa- och radhusområden förvänta sig en övervikt för högerpartierna och färre röster på vänsterpartierna. Vidare bör man förvänta sig ökande röstandel för fundamentalistiskt kristna partier med ökande småhusandel och en minskande röstandel för miljöpartier.

Jag samlade 2002 in data för 85 kommuner och stadsdelsnämndsområden i de tre storstadsregionerna. Så här såg sambandet mellan småhusandel (lägsta gruppen har mindre än 10 procent småhus; högsta gruppen mer än 61 procent). Det är tydligt att de borgerliga får fler röster ju större småhusandel det är i området. Det här sambandet står sig också om man tar hänsyn till högre inkomst- och utbildningsnivåer i villaförorterna.

Diagram 1 Höger-vänsterröstning och småhusandel i 85 kommuner och stadsdelsnämndsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö 2002.

Nu till de båda andra hypoteserna – att det finns ett positivt samband mellan småhusandelen och röster på det fundamentalistiskt kristna partiet och ett negativt samband med röster på miljöpartiet. Som framgår av diagrammet nedan besannas båda farhågorna

Diagram 2 Röstning på Kristdemokraterna och Miljöpartiet i 85 kommuner och stadsdelsnämndsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö 2002.

Särskilt markant är ökningen av de kristdemokratiska rösterna från drygt 4 procent i områden med upp till 10 procent småhus till nästan 9 procent i områden med mer än 61 procent småhus.

I storstädernas förorter har man tydligen lyckats med att konstruera en bostadsstruktur som i det närmaste garanterar borgerliga valsegrar. Vi ska minnas att det här är ganska gamla data och att den omvandling av hyresrätter till bostadsrätter som drivits fram av samma borgerliga majoriteter sedan dess har medfört liknande konsekvenser även i de mer tättbefolkade delarna av storstadsregionerna.

Dunleavy Patrick 1991 Democracy Bureaucracy & Public Choice: Economic explanations in political science Hemel Hempstead: Harvester Wheatsheaf

Walks R Alan 2004 “Place of Residence, Party Preferences, and Political Attitudes in Cana­dian Cities and Suburbs” Journal of Urban Affairs 26: 269-95