Hurra för den akademiska ankdammen!

Sveriges Radio har kollat upp resekostnaderna vid alla universitet och högskolor. Kostnaderna för resor visar sig öka. Under buller och bång har detta kablats ut över landet de senaste dagarna. Av tonläget är det uppenbart att vi ska bli upprörda. Det är värt att reflektera över denna avsedda indignation.

I runda slängar var jag verksam vid svenska universitet i 40 år. Åtminstone när det gäller den samhällsvetenskapliga forskning som jag kommit i kontakt med tycker jag att det har funnits anledning att vara upprörd över hur lite man reser. För att inte bli alltför provinsiellt självgod är det alldeles nödvändigt att hålla kontakt med kolleger i andra länder. Mycket av dessa kontakter sker i form av konferenser. Inom statskunskap och offentlig förvaltning som varit mina ämnen finns sådana svenska, nordiska, europeiska och globala konferenser.

Inom ramen för de internationella nätverken öppnar sig möjligheter att driva och delta i internationella forskningsprojekt. Ibland är konstruerandet av sådana samarbeten ett villkor för finansiering. Det gäller t ex i EU-sammanhang. Utan internationella nätverk inga forskningspengar.

Jämförande samhällsforskning är på olika sätt ett fruktbart arbete. Inte minst gäller det samhällsnyttan – vi behöver beskriva och analysera vilken politik inom olika fält som drivs i andra länder. Sverige är visserligen världens bästa land, men det kan kanske vara möjligt att också Sverige behöver impulser utifrån. Utan internationella nätverk ingen jämförande forskning.

Det akademiska samhället bygger på kollegial granskning i olika avseenden. Det gäller t ex medverkan vid doktorsdisputationer som opponent eller medlem av betygskommittéer. Utan internationella nätverk ingen internationell kollegial kvalitetsgranskning.

Samhällsvetenskapliga institutioner som jag under mina år i den svenska universitetsvärlden har stött på är ibland sorgligt provinsiella. Man reser aldrig eller sällan på internationella konferenser. Inga nätverk konstrueras och inga impulser kommer utifrån. Forskningen handlar om universitetets eller högskolans närområde. Robertsfors, Hällefors och Finspång blir empirisk bas för kunskapen om världen och samhället. Man citerar sig själv eller sina närmaste kolleger. Provinsiell självgodhet i lokala ankdammar ersätter deltagandet i det internationella vetenskapliga samfundet. I den lokala ankdammen kan man lugnt pösa i sin egen förträfflighet istället för att utsätta sig för blåsten på den internationella scenen.

Vad är det som Sveriges Radio vädjar till när vi ska bli upprörda över de akademiska resekontona? Det sprids en uppfattning att höjden av lycka är att resa. Om någon vinner miljoner på Lotto och tillfrågas om vad hen ska ha pengarna till är rätta svaret i elva av tio fall ”att resa”. Det handlar om paradisiska stränder och ett fritt flöde av sprit. Att resa är lycka.

Om vi nu får oss itutat i varje nyhetssändning under flera dagar att akademiker reser allt mer och allt dyrbarare i tjänsten är det såklart upprörande. Vad har dessa lyxputtar gjort för att surfa runt i världen på räkmackor? Och vad ont har vi andra gjort som inte får betalt för en resa ens till Kolsva?

Det är denna dumhetens lov som Sveriges Radios nyhetsredaktioner sjunger. Om drevet lyckas sprider sig skräcken för att reta upp folket och det blir allt mindre internationalisering i akademin. Stilla och utan att oroa någon sjunker ankorna ner i den lokala dyn.