Niveapolitikern - vit fet och dryg?

Andelen höginkomsttagare bland dem som är kandidater i valet är dubbelt så hög som i befolkningen. Det fick vi veta i media häromdagen. Idag får vi veta att unga (under 30) och pensionärer är underrepresenterade. Det kommer fler sådana här nyheter (?) de närmaste dagarna. Sveriges Radios Eko-redaktion har nämligen låtit Statistiska Centralbyrån samköra kandidatlistorna mot diverse register över befolkningen.

Journalister, politiker och mer eller mindre självutnämnda statsvetare mobiliseras nu för att kommentera. Det är tydligt av många sådana kommentarer att verktygen för att analysera sådana här resultat saknas. Det kan därför vara läge för en liten lektion om politisk representativitet.

Vita, medelålders, höginkomsttagare och män

Det finns hur många undersökningar som helst där fördelningen över olika egenskaper bland valda politiker jämförs med samma fördelning i befolkningen. Det kan gälla olika nationella parlament eller det kan gälla kommunala beslutsförsamlingar. En orsak till att det finns så många undersökningar är förmodligen att uppgifterna är relativt lätt tillgängliga. En annan orsak är förmodligen att det finns en föreställning om att de valda bör avspegla väljarkåren: Riksdagen som ett miniatyr-Sverige alltså.

Resultatet av sådana undersökningar har alltid varit, är och kommer förmodligen alltid att vara nedslående: Representativiteten är dålig. Kvinnor, underordnade etniska minoriteter, arbetare och ungdomar är nästan alltid färre bland de valda än i befolkningen. Politikerna är kort sagt vanligen vita, medelålders, höginkomsttagare och män.

Är det inte åsikterna som är det viktiga?

Om nu en god avspegling ska vara ett kriterium för om demokratin fungerar bra, blir alltså slutsatsen att demokratin inte fungerar som den ska. Dystert. Bland annat för att rädda idén om den representativa demokratin uppfanns för sisådär en 40 år sedan ett annat representationsbegrepp. Avspeglingen kallades ”social representativitet” eller ”personrepresentativitet”. I stället borde man tala om ”åsiktsrepresentativitet”. Det viktiga var inte politikernas personegenskaper utan att deras åsikter överensstämde med väljarnas. Vanligen blev det ett – om inte perfekt – så i alla fall bättre resultat av undersökningarna av åsiktsrepresentativiteten. Simsalabim – den representativa demokratin var räddad. En god företrädare för denna skola finns i Sören Holmbergs doktorsavhandling ”Riksdagen representerar svenska folket” från 1974.

Strängt taget skulle man kunna gå ett steg ännu längre. Vad spelar det för roll vad politikerna har för åsikter. Huvudsaken är väl att det kommer ut beslut och åtgärder som folk vill ha, eller kanske till och med som de faktiskt behöver? Problemet är att om man driver frågan så långt så börjar demokratin förlora sin karaktär av demokrati. Det kan ju till och med vara så att folk inte begriper sitt eget bästa.

Social representativitet pånyttfödd?

Även om åsiktsrepresentativiteten länge var en dominerande uppfattning bland svenska statsvetare, så har idén om social representativitet aldrig försvunnit. Vi kan först konstatera, att valsystemet i sig är så konstruerat att det leder till en viss social representativitet – nämligen att folk från olika landsändar ska representeras rättvist. I partierna har man också varit angelägen om att locka med kandidater av olika slag på valsedlarna. Inte minst har detta varit fallet i socialdemokratin – med dess korporativa struktur: ”Det ska vara någon SSU:are, någon kvinnoförbundare, någon broderskapare och någon facklig” – och därmed någon ung, någon kvinna, någon kristen och någon arbetare. I den politiska debatten har framförallt kvinnorörelsen återupplivat idén om social representativitet. Ett resultat har blivit idéer om ”Varannan damernas” på valsedlarna.

Också i den akademiska diskussionen har det blåsts liv i den sociala representativiteten. Ett viktigt bidrag var den norska feministen och statsvetaren Helga Hernes (1987) en annan den brittiska statsvetaren Ann Phillips bok ”Närvarons politik” (från 1995, på svenska 2000). Där lyfts argumenten för social representativitet fram.

Varför ska alla grupper representeras?

Ett första argument är rättvise- eller symbolargumentet. Alla olika grupper i samhället ska vara representerade med egna representanter därför att det är rättvist. I förlängningen kan man tänka sig att om representationen inte uppfattas som rättvis, och om det saknas kandidater och politiker man kan identifiera sig med så minskar det demokratiska systemets legitimitet – väljarna börjar uppfatta systemet som orättfärdigt och passiviseras, slutar rösta eller vänder sig i värsta fall till odemokratiska rörelser.

Vanligast är dock resursargumentet: Alla olika grupper ska vara med i de politiska församlingarna eftersom de har olika kunskaper och erfarenheter. Dessa kunskaper och erfarenheter behöver komma med i beslutsprocessen, för då blir besluten bättre och de blir bättre inte bara för de berörda grupperna, utan för oss alla. Det är ett ganska tjusigt argument, och det visar sig när man tittar på kommentarerna till SR:s aktuella undersökning att det är så här många tänker. Företrädare för partierna, och särskilt de partier som kommer särskilt dåligt ut i jämförelsen framhåller att även de medelålders ju har varit unga, och att många höginkomsttagare har tjänat mindre tidigare i sitt liv. Därigenom har de ju sådana erfarenheter som behövs i beslutsprocessen. Jo, det kan ju hända, men det blir svårt att få det att alltid stämma. Göran Ennerfelt och Antonia Axelsson-Jonsson som båda kandiderar för folkpartiet till fullmäktige i min gamla hemkommun Upplands Väsby har aldrig varit fattiga. Och män har inte förut varit kvinnor! Infödda svenskar har aldrig varit invandrare och så vidare.

Ett tredje argument, som man i den lite konflikträdda svenska debatten skyggar för, är intresseargumentet. Olika grupper i samhället har olika och ibland oförenliga intressen. Om inte alla grupper får vara med där besluten fattas kommer ingen att föra deras talan. Samhället är inte alltid och i alla avseenden harmoniskt. Det finns grupper som står emot varandra. Det kan till och med vara ett nollsummespel – d v s det som en vinner, det förlorar en annan. Och det kan till och med vara så att grupperna har olika makt och resurser – en del är överordnade och andra är underordnade. Feminister menar att så här är det med män och kvinnor. Arbetarrörelsen har, åtminstone i sin historia menat att det är så med kapitalet och arbetarklassen. Det finns i samhället en rasistiskt präglad etnisk hierarki: infödda svenskar anses finare och får fler fördelar än svarta invandrare som diskrimineras.

Spelar det någon roll?

Anhängarna av åsiktsrepresentativitet har kontrat med att det inte har gått att belägga att politiker som tillhör olika sociala grupper har olika åsikter. Problemet är att de flesta undersökningar av saken har hållit sig till de frågor som vanligen står på dagordningen, d v s höger-vänsterfrågor som i första hand är knutna till industrisamhällets klassmotsättningar och som det nuvarande partisystemet bygger på. När man har vidgat frågebatteriet och också undersökt t ex inställningen till invandring och invandrare eller till frågor om t ex porr och prostitution, så får man ett annat resultat. Invandrare och infödda svenskar har olika åsikter om integrationspolitiken och män och kvinnor har olika åsikter om frågor som är viktiga för kvinnor.

En annan fråga som ibland dyker upp är om det inte är möjligt att representeras av någon annan. Många av arbetarrörelsens pionjärer var inte själva arbetare. Hjalmar Branting växte upp i en högborgerlig miljö och var klasskamrat med den blivande kungen Gustav V! Det finns infödda svenska politiker som har agerat för invandrargrupper och det finns (även om de är få) manliga feministiska politiker. Jo, det är uppenbart att intressen kan företrädas av andra än de som det rör. Vi kallar det solidaritet. Däremot verkar det vara svårt att företräda erfarenheter. Miljonären vet inget om de fattigas levnadsförhållanden. Mannen vet inte hur det är att bli våldtagen. Den vite infödingen vet inget om hur det är att bli diskriminerad på grund av sin hudfärg.

Referenser

Helga Hernes (1987) Welfare state and woman power: Essays in state feminism Oslo: Norwe­gian University Press

Sören Holmberg (1974) “Riksdagen representerar svenska folket”: Empiriska studier i repre­sentativ demokrati Lund: Studentlitteratur

Anne Phillips (2000) Närvarons politik. Den politiska representationen av kön, etnicitet och ras Lund: Studentlitteratur