En stad är väl en stad

När jag gick i småskolan på 50-talet bestod geografiundervisningen i huvudsak av att vi landskap för landskap fick plugga i oss landskapets städer. Det satt så småningom som berg. Därför känns det väldigt störande när man i dagens språkbruk – t ex i tidningar eller på radion – kallar praktiskt taget vilken by som helst ”stad”. Vad som är en stad är helt klart och oföränderligt ristat i sten.

Det finns ett för de invigda praktiskt taget osvikligt sätt att bekräfta detta historiska faktum. Sanningen ligger fördold i ”kommunnumret”. Varje kommun har en fyrsiffrig kod, likt ett personnummer för kommuner. De två första siffrorna är en länskod från 01 för Stockholms län till 24 för Norrbottens län. Den tredje siffran anger kommuntyp före sammanslagningarna på 70-talet. Om kommunen är eller inrymmer en före detta stad är den tredje siffran en 8:a (i vissa län med många städer har man måst ta till även 9:or). Om det i stället handlar om en köping är tredje siffran en 6:a (eller med samma logik som för städerna i några fall en 7:a). Tredjesiffror från 0 till 5 betecknar landskommuner.

Fjärdesiffran är med undantag för nollan ett rent löpnummer. Nollan betecknar residensstaden. Stockholm heter alltså 0180, Göteborg 1480 och Västerås 1980 o s v.

Med några enkla handgrepp kan man på det här sättet identifiera 124 städer och 71 köpingar. De enda felen jag kan komma på är att Öregrund (uppgått i staden Östhammar), Marstrand (i staden Kungälv) och Skanör och Falsterbo (i landskommunen Vellinge) saknas.

Allt detta är gott och väl. Men samtidigt är det väl inte helt tillfredsställande att historien frös fast 1951 när Säffle och Oxelösund blev städer. Kanske skulle det ha blivit fler om det administrativa stadsbegreppet hade fått överleva kommunindelningsreformerna.

Ett sätt att närma sig frågan är att se på hur språkbruket ser ut idag. Det är visserligen sant att varje kommun ibland kallas för ”stad”, men det är faktiskt så att det varierar i vilken utsträckning en kommun idag kallas ”stad”.

Vi vänder oss till källan till dagens encyklopediska kunskap – Google.

Jag har googlat på alla de 166 icke-städerna i dagens kommunpopulation – dels på ”kommunnamnet + stad” dels bara på kommunnamnet. Kvoten (kommunnamnet+ stad)/kommunnamnet kan tas som ett mått på hur relativt vanligt det är att en kommun omnämns som stad. Några kommuner (17 stycken) blir bortfall, antingen för att kommunnamnet uppenbarligen fångar in miljontals träffar i Google, som avser något annat än kommunen (bästa exemplet är nog Vara), eller för att det ologiskt och obegripligt blir fler träffar på ”kommunnamn + stad” än på ”kommunnamn”. Kvar blir alltså 149 icke-städer.

Av diagrammet framgår det att det är ganska stora variationer med avseende på det relativa googliska stadsmåttet. För nästan hälften av kommunerna gäller att de ganska sällan (mindre än 20 procent av träffarna) kopplas samman med ordet ”stad”. För 26 kommuner gäller att de i mer än hälften av träffarna kopplas med termen ”stad”.


Låt oss resonemangsvis säga att det är dessa 26 som i dagens språkbruk är städer (men inte var det före det administrativa stadsbegreppets avskaffande på 70-talet). Dessa är:

Danderyd, Järfälla, Mellerud, Sollentuna, Haninge, Täby, Huddinge, Svenljunga, Tranemo, Upplands Väsby, Vårgårda, Värmdö, Gällivare, Hallstahammar, Herrljunga, Jokkmokk, Leksand, Orust, Partille, Rättvik, Timrå, Tingsryd, Vallentuna, Vellinge, Åre och Åtvidaberg.

Nästa fråga som infinner sig är om dessa 26 har något gemensamt som de andra 123 icke-städerna saknar. Ett svar är att folkmängden är uppenbart relevant. Av 35 kommuner med mer än 15.000 invånare blir 15 (43 procent) ”städer”. Av de små kommunerna (med färre än 15.000 invånare) blir bara 11 av 114 (10 procent) ”städer”. Fler egenskaper som kan förklara variationen är mindre uppenbara. Möjligen kan man misstänka att stockholmarna har en förkärlek för att se sig som stadsbor:

Elva av tolv icke-städer i Stockholms län är stora, d v s de har mer än 15.000 invånare. Men av dessa stora icke-städer blir inte mindre än nio stycken eller 82 procent nya städer. Motsvarande andel för hela landet var bara 43 procent.

Alltså det finns en tendens att stora kommuner, och alldeles speciellt stora kommuner i Stockholms län gärna betraktas som städer, fast de inte var det när det administrativa stadsbegreppet en gång fanns.

Andra läsare med intresse för sådana här kuriositeter får gärna höra av sig med förslag på ytterligare förklaringsvariabler. Skicka då gärna med variabeln så testar vi.

Även meningslös kunskap blir bäst när den vilar på vetenskaplig grund.