måndag 16 november 2009

"Mig äger ingen" teatersuccé



Åsa Linderborgs succébok ”Mig äger ingen” har blivit en lika succéartad teaterpjäs på Teater Västmanland. Kritikerna är överlag entusiastiska. Publiken strömmar till och gråter sig igenom, åtminstone andra akten. Trots publiksuccén hotar uppsättningen att bli ett ekonomiskt fiasko för teatern. Den har kostat avsevärt mycket mer än budgeterat. Men det får det kanske vara värt.

Vi såg föreställningen i lördags. Vi har ju tidigare läst boken. Och gråtit som alla andra som läst den. Så vi var ju lite skeptiska till om det skulle vara möjligt att översätta den till scenen. Men det gick! Mirja Burlin gjorde en alldeles lysande insats som Åsa – från barn till disputerad. Lika trovärdig var Tomas Tjerneld som pappan, härdarmästare Leif B Andersson. Övriga medverkande var mer teatraliska – möjligen med undantag för Bodil Malmberg i den lilla rollen som slabbedabban Sonja (eller var det Anita?). Men tillsammans med lysande filmsekvenser fick den övriga ensemblen bilda en fond för spelet mellan Åsa och hennes pappa.

För att man förstå vissa detaljer måste man ha läst boken. Kristallkronan i lägenheten på Rönnebergagatan spelar en roll både i början och slut av pjäsen. Den som inte har läst boken är inte riktigt på det klara med hur viktigt det var för Leif att lägenheten skulle se ut som om det bodde ett ordentligt fruntimmer där. En viss betydelse för kulturkrocken med den radikala partivänstern (se nedan!) har den också.

I diskussionen om boken (och pjäsen) har frågan om hur mamman, Tanja, kunde lämna Åsa vid skilsmässan från Leif som en viktig fråga. Det må så vara, och den frågan kan också ställas i ett genusperspektiv. Men som jag ser det är det ingen huvudfråga. Det blir ett slags förutsättning för den tragedi och komedi som spelas upp.

En annan inte helt ointressant biaspekt är kulturkollisionen mellan den närmast oreflekterade klasskänslan hos arbetarklassen (pappan och hans släkt) – jämför farmors undran om inte alla, inklusive gamle kungen är sossar – och mammans släktingars intellektuella och mångkulturella radikalism.

Men i min läsart är det samhällets – enkannerligen kapitalismens – metabolism som är i fokus. Det är mot bakgrunden av hur Leif äts upp av drakarna som kärleken mellan far och dotter spelas upp. Metallverksdraken gröper ur kroppen med hårt arbete. Spritdraken tröstar till synes. Sist och slutligen får krematoriedraken sitt.

Och jäntor ränner upp fortare än man tror.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar