Sverige är inte Iran

Efterbörden till presidentvalet i Iran har varit blodig. Gatorna i Teheran har fyllts av tusentals, kanske miljoner demonstranter som protesterat mot ett valresultat som de menar är tillverkat av den konservativa prästregimen. Protesterna har mötts med dödligt våld.

Händelserna i Teheran ställer en rad frågor på dagordningen. En del av dessa har relevans också utanför Iran. Kanske till och med i svensk politik.

Valprocessens integritet måste försvaras

Under senare år har vi sett hur valresultat inte accepterats av oppositioner. Massprotester som uttrycker detta icke-godkännande har förekommit i många olika länder och ofta följt liknande mönster: I före detta sovjetrepubliker, i Thailand, i Zimbabwe och nu i Iran. Det enda moraliskt godtagbara skälet att på detta sätt försöka kasta ett valresultat över ända är att förneka dess legitimitet. Det som ser ut som ett valresultat är inte ett resultat av väljarnas val utan en produkt av fusk. Troligen har det i de aktuella fallen också varit så. Men något bra sätt att veta det finns inte. Själva affärsidén med valfusk är ju att det ska vara fördolt.

När valprocedurer på det här sättet förkastas, kunde man lika gärna ha hoppat över dem och låtit ledarurvalet avgöras av andra maktförhållanden. Ytterst kommer det då att handla om tillgång till våldsresurser. Det är oroväckande att valprocesser kommit att bli fiktiva i många länder. Det har hittills oftast handlat om icke-västliga stater. Men väst är inte immunt mot fusk, felaktigheter och tvivelaktigheter. Vi minns ”the Florida recount” i 2000 års amerikanska presidentval! Till och med i det senaste svenska valet till Europaparlamentet har felaktigheter rapporterats. Vanligast har varit att uppstickarpartiers valsedlar ”försvunnit” ur vallokalerna.

Medborgarna måste tro på staten

Ytterst handlar det om regimens legitimitet. Statsmaktens slutgiltiga maktmedel är tillgången till våldsresurser. Problemet är att våldsresurserna är som guldmyntfoten. På sedlarna var det tryckt ”Riksbanken inlöser denna sedel i guld”. Det gick bra när enstaka undersåtar ville lösa in sina sedlar, men om många eller alla hade försökt skulle guldreserven inte räcka till och systemet skulle fallera. Enstaka lagöverträdare och utmanare kan statens monopol på utövande av fysiskt våld hantera, men det blir för dyrt om många eller alla utmanar makten. Guldmyntfoten och statsmakten måste vila på en annan grund. En grund av förtroende, eller socialt kapital om man så vill.

Det är många makthavare vars handlande eroderar denna auktoritetens grund. Aktuella exempel från väst är parlamentsledamöter som överutnyttjar förmåner. Brittiska parlamentsledamöter har låtit staten betala privata utsvävningar, ja till och med deras egen kommunalskatt. Svenska riksdagsledamöter har låtit släkten flytta in i av riksdagen tillhandahållna övernattningslägenheter i huvudstaden.

Att hålla folket på mattan utan våld

Troligen har det fuskats i det iranska presidentvalet. Det har till och med prästerna medgett. Men det hade inte någon inverkan på slutresultatet, påstår man. Det obehagliga är att de kan ha rätt. Det kan vara så att väljarmajoriteten är reaktionär och religiös. Väljarmajoriteten kan vara manipulerad av fattigdom, brist på utbildning, hotelser och prästerlig auktoritet. Det är vad maktforskarna brukar kalla maktens tredje ansikte. Människors världsbild har styrts dithän att de inte tror sig ha rätt att kräva förändringar. Ja, till och med dithän att det inte finns något behov av förändringar.

I Iran handlar det om ett religiöst mörker. I Thailand stödde den breda folkmajoriteten en populistisk mutkolv. En urban utbildad medelklass protesterade och krävde att landsbygdsbefolkningen inte borde ges det inflytande som den demokratiska doktrinen föreskriver. Så kan modernismen till slut äta upp sig själv!

Maktens tredje ansikte är inte obekant hos oss. Alla som kommit i kontakt med attitydundersökningar där människornas nöjdhet med offentlig service mäts har stött på ”serviceparadoxen”: I de grupper som borde ha störst anledning att vara missnöjda är man mest tillfreds och minst benägen att kräva en förändring. Utanför de urbana välutbildade eliterna frodas också i det svenska samhället obehagliga folkopinioner. Det mesta tyder på att de nynazistiska Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen i nästa val.

Borgerlig flört med obehagliga opinioner

Sverige är inte Iran, Thailand, Ukraina eller Zimbabwe. Men politikens lagar är i mycket desamma. Det gnags på förtroendet för det politiska systemet och valprocessens legitimitet. Gutta caveat lapidem non vi sed semper cadendo. Maktens lockelse är till och med hos oss så stark att det är gångbart att associera till omvälvningar i tvivelaktiga politiska system. 1991 års svenska val ägde rum i det turbulenta skede när kommunismen föll i Östeuropa. Sovjetunionen rasade samman. Berlinmuren föll. I denna situation fann folkpartiet det lämpligt med valaffischer med parollen ”Befria Sverige!”. 2004 års presidentval i Ukraina utmanades framgångsrikt av massprotester som krävde att ett riggat val skulle upphävas. Proteströrelsen symboliserade sig med orange färg. Ukraina genomförde ”den orangea revolutionen”. I 2006 års valrörelse fann den borgerliga alliansen för lämpligt att använda sig av samma orangea färg som den ukrainska oppositionen! Subtila insinuationer hjälper droppen att falla allt snabbare.

Sverige är inte Iran. Statens våldsorganisation har inte sedan 1931 skjutit ihjäl demonstranter. Men också den svenska statsmakten vilar ytterst på våldsmonopolet. Under 2001 års händelser i Göteborg skadsköts demonstranter.

Det iranska folkets kamp för rättvisa val, mot prästerskapets mörkervälde, mot det dödliga våldet ska stödjas. Det som händer i Sverige är som en spik i foten. Men pass på. En vacker dag sitter spiken i huvudet i stället. Och vi har maktlystna politiker som inte drar sig för att flörta med opinioner som misstror demokratin.