Mannen från Blekinge: Heruler och Karl XII:s brokiga orientaliska följe

Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna bildades av medlemmar i den rasistiska organisationen ”Bevara Sverige Svenskt” och några gamla nazister. En bra illustration av BSS rasism är den här ”varningen till svenska flickor” nypublicerad av tidningen Expo (2014):

Det gällde att skydda rasen mot den degenerande rasblandningen. Här fullföljdes traditionen från rasbiologiska institutets chef Herman Lundborg som 1914 skrev i boken ”Rasbiologi och rashygien” att det var viktigt att ”ägna stor uppmärksamhet åt invandring, så att undermåliga individer av främmande raser inte får komma in i landet eller obehindrat bli svenska medborgare”

Den svenska antirasistiska forskaren Tobias Hübinette beskriver idén om den nordiska rasen: ”de infödda vita majoritetssvenskarna ansågs helt enkelt vara både s k rasligt renast, s k rasligast vackrast och mest tilltalande och s k rasligt mest genetiskt värdefulla av alla s k folkslag på jorden.”

Det finns en rak linje från Herman Lundborg till nazismen och ”Bevara Sverige svenskt” och till Sverigedemokraterna. Huvudpunkterna är:

• Det finns olika människoraser
• Olika raser är olika värdefulla
• Finast av alla är infödda vita svenskar
• Rasblandning är inte bra och måste förhindras

Lundborg om Listerlandet

Svensk rasforsknings stora namn Herman Lundborg gjorde två gånger (1898 och 1908) undersökningar av befolkningen på Listerlandet i Sölvesborgs kommun i Blekinge. Han kom fram till att Listerlandets befolkning var ”genetiskt degenererad.” Hans teori var att befolkningen hade degenerats genom invandring. Särskilt pekades herulerna ut som roten till det onda.

Han hävdade att det fanns fler kortskallade och brunögda på Listerlandet än i övriga Sverige. ”De mörka äro mestadels sämre och undermåligare än de blonda” skriver han och klassificerar listerlänningarna i två kategorier: mycket begåvade ljusa och blåögda samt ej begåvade till imbecilla brunögda och mörka (Sydöstran 7/11 2023).

På Listerlandet talas också en märklig, för utomstående nästan obegriplig dialekt. Men den har nog ändå inget med herulerna att göra.

Herulerna, vad var det för gökar?

Herulerna var en germansk folkgrupp som lär ha haft sitt ursprung i södra Skandinavien men som fördrivits och blev en del av dom germanska folkvandringarna under dom första århundraden enligt vår tideräkning. På 300-talet deltog dom i romerska krig som något slags legosoldater.

Det gick inget vidare för herulerna. Efter diverse nederlag splittrades dom i olika grupper. En av dessa tycks ha hållit till vid Azovska sjön, och under en kort tid etablerades ett heruliskt kungadöme ungefär i Ungern. Några grupper påstås ha tagit sig tillbaka till Skandinavien. Det påstås att dessa nykomlingar slagit sig ned i Blekinge och Värend, vilket medfört att begreppet herul kommit att användas som ett slags skämtsam beteckning på Blekingebor. Carl Grimberg skriver i ”Svenska folkets underbara öden (1913-24) ”…på Lister-halvön i Blekinge har man trott sig finna spår av herulerna; och ännu leva där personer som hört en gammal, nu avliden gubbe säga: ’Jag är en riktig herul’”

I Blekinge har man tagit till sig det påstådda heruliska arvet. Ett tag fanns det tåg som kallades ”Herulen”. Den blekingska studentnationen i Lund håller till i fastigheter som tillhör Stiftelsen Herulero.

Ingen vet idag hur herulerna såg ut, även om den romersk-galliske biskopen Sidonius Apollinaris, som i första hand såg herulerna som sjöfarare, beskriver dom poetiskt som blågrå:

Här vandrar herulen med sina blågrå kinder, som döljer sig i havets yttersta avgrunder och nästan enfärgad med dess algfyllda djup.

Man kan också se hur den svenska rasismens nestor Herman Lundborg beskriver Listerlandets heruler eller blandras med heruler: ”kortskalliga, brunögda och mörka, ej begåvade eller till och med imbecilla.” Det låter inte riktigt som att man åtminstone förr föreställde sig herulerna som nordiskt-germanska.

Turkar, armenier och judar

Herulerna antas ha kommit till Blekinge på 400-talet. Men det var inte nog med det. 1 300 år senare dök en stor kontingent från det osmanska riket som följde Karl XII för att kräva in kungens skulder till Blekinge. Efter kalabaliken i Bender i nuvarande Moldavien 1713 begav sig kung Karl den unge hjälte med sitt entourage iväg norrut mot Sverige. Under vistelsen i det turkiska riket hade han ådragit sig stora skulder. Därför följde också en stor grupp fordringsägare med. Det handlade, skriver Grimberg om judar, armenier och turkar. Dom fördes väl ankomna till Sverige till Karlshamn i Blekinge, där det uppstod muslimska och judiska kolonier.

Grimberg skriver om hur den danske ministern i Wien åsåg detta orientaliska ”byk”. Han kommenterade: ”om alla världens målare sloge sina huvud ihop för att åstadkomma något riktigt bisarrt och groteskt, skulle resultatet icke på långt när kunna gå upp mot denna verklighet.”

Trots att alla religiösa läror än den lutherska var förbjudna i Sverige lät Karl XII skriva ett fribrev som gjorde att dom första muslimska gudstjänsterna blev tillåtna. Alf Henriksson beskrev kulturkrocken:

Sjätte dag jul genom yrsnön som föll från den järngråa skyn

skådade barnen i Karlshamn en märklig och ovanlig syn:

mitt på det blåsiga torget bland välkända hus och kvarter lade sig sextio turkar mot Mecka på ansiktet ner.

I Släkthistoria 2017 kan man läsa: ”I en dokumentär i turkisk TV berättas att en grupp turkar följde med Karl XII […] De skulle ha valt att stanna kvar i Sverige istället för att resa den långa vägen hem och fått namnet Askersson efter ordet asker som betyder soldat på turkiska. Det ska finnas nu levande ättlingar till dem.”

Även judarna som kom att bilda en liten koloni i Karlshamn fick kungens tillstånd att hålla judiska gudstjänster och omskära dom pojkar som eventuellt kunde födas. Dom skulle också få en särskild begravningsplats. Men det bästa vore dock, sa kungen, om prästerskapet kunde förmå judarna att döpa sig. En av judarna fick en dotter med en svensk kvinna (Judisk krönika 2025).

Mannen från Blekinge

Det lite märkliga är att allt detta handlar om ett hörn av sydvästra Blekinge. Det är samtidigt hemtrakter för den senaste anföraren av Herman Lundborgs arvtagare – Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han är född i tätorten Valje alldeles på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Han växte upp och bor fortfarande i Sölvesborg.

Svensk, turk eller herul? Bild: Tommy Winterskiöld Vestlie (beskuren)

 Jimmie kommer alltså från det speciella område i Blekinge, där både heruler och Karl XII:s orientaliska följe av turkar, armenier och judar m fl hållit till, och säkert lämnat genetiska spår. Det vet man ju hur människan bär sig åt. Det är ju t ex numera känt att homo sapiens korsade sig med neanderthalare. I det Lundborgska perspektivet kan det därför vara intressant att granska Åkessons fenotypiska (utseendemässiga) drag.

Jag vet inte vad Jimmie kallar sin hårfärg, men som jag ser det är håret svart på alla bilder jag ser. När man ser hudfärgen på olika bilder och jämför med rasisten Felix von Luschans hudfärgsskala (1905) tycker jag nog att Åkesson ligger ganska högt – kanske 24 eller 25 – där 1 är mycket ljus hud och 36 svart hud. 24 – 25 är alltså ganska högt värde.

Felix von Luschans hudfärgsskala

Mycket avgörande för Lundborg var skallformen. De renrasigt nordiska var långskalliga. Dom sämre raserna var kortskalliga. Här behövs en rejäl Lundborgsk skallmätning för att avgöra saken. På publicerade bilder av Åkesson ser det ut som om han med åren blivit allt bredare, men det kan hänga ihop med det goda livet som välavlönad riksdagsman i Stockholm. Den enda trösten i den här lite impressionistiska analysen är väl ögonfärgen där Googles AI-översikt skriver: ”Baserat på tillgängliga bilder och visuell dokumentation har Jimmie Åkesson blå ögonfärg.”

Men i huvudsak ser det ut som om JÅ kan ha påverkats av århundraden av rasblandning i det speciella hörn av Blekinge som är hans hembygd. Men, som sagt, det behövs en ordentlig skallmätning.

En tröst i eländet kan förstås vara att till och med Lundborg hade svårt att avstå från degenererande rasblandning eftersom han gifte sig och fick barn med en samisk kvinna. Och ärligt talat, hur arisk såg egentligen Adolf Hitler ut?

Egentligen spelar det väl ingen roll om Jimmie inte är renrasig svensk. Men ett problem borde det kanske vara för ett parti som härleder sig i rakt nedstigande led från den rasism som hyllade den svenska rasen som den vackraste och intelligentaste om partiet så att säga leds av en BlacKkKlansman.