Strömfors är ett litet mellansvenskt brukssamhälle. Under snart ett år har kommunalpolitiken i Strömfors skakats av en kris. Det har varit en maktkamp mellan Arbetarpartiet och Framstegspartiet, Bondepartiet, de Konservativa och det högerextrema Fosterlandspartiet. De borgerliga har allierat sig med den nya kommunchefen Nora Aalberg Rönnlund.
Snart kommer boken om maktkampen i Strömfors. Den kommer först att
publiceras här på bloggen som följetong. Här kommer nu det andra avsnittet där den
gemytliga och idylliska bilden av hur den nya kommundirektören mottogs börjar
krackelera. Nästa del kommer att publiceras lördagen den 10 juli. Där tar
krisen sin början. I en rapport med oklar status beskylls kommunalrådet för en
rad felsteg, bland annat för att ha begått ett ekonomiskt brott mot kommunen.
Så småningom kommer hela boken att publiceras på nätet för fri nedladdning,
kopiering och spridning.
Trevlig läsning!
Kapitel 2 En tidig varningssignal
Men allt var inte frid i idyllen. Det fanns krackeleringar i
den nya pigga kommunchefens uppenbarelse. För att belysa dessa ska jag låta mig
själv träda in i berättelsen. Jag var vid tiden ordförande i kommunrevisionen.
Vi hade under den gångna mandatperioden haft en besvärlig fråga som rörde det
dåvarande kommunalrådet Gabors arvoden. Om detta och om efterspelet kan man
läsa i min skrift ”Kommunrevisorns testamente”.[1]
Eftersom risken fanns att Gabor skulle framstå i dålig dager
om revisionens anmärkningar blev kända la den dåvarande kommunledningen ned
mycken kraft på att hindra revisionen från att publicera dessa på kommunens
websida. Den nytillträdande kommunledningen hade en mer positiv inställning och
efter ett möte med fullmäktiges ordförande och den nya kommunchefen fick jag
och den senare i uppdrag att finna former för att revisionen skulle kunna
publicera utan ledningens föregående granskning.
Jag träffade kommunchefen i en positiv stämning. Det här
skulle nog kunna gå att lösa. Men det hela sprack nästan direkt. Hon var
ansvarig utgivare för både websidan och kommunens informationstidning. Och det
gällde ju att se till att det inte publicerades något som hotade säkerheten i
kommunen och framförallt sådant som ”kunde skada kommunens varumärke”. När jag
kollade upp det hela med myndigheterna visade det sig att båda uppgifterna var
fel. Ansvarig utgivare för informationstidningen var den förre kommunchefen
(han med Armanikostymen). Och websidan saknade registrerad utgivare.
Jag konfronterade Nora med dessa uppgifter, och upplyste
henne om att det var ett brott enligt Tryckfrihetsförordningen att oriktigt
uppge sig vara ansvarig utgivare. Jag upplyste henne också om att det för mig
som revisor var oacceptabelt att hon som främsta företrädare för
kommunstyrelsen, vars verksamhet granskades av revisionen, skulle avgöra vad revisionen
fick berätta för medborgarna. Även om ”varumärket” inte tillhör vad
ansvarssystemet är avsett att skydda, gäller också enligt TF att inget får
publiceras mot utgivarens vilja.
Det blev aldrig någon lösning på den här frågan. Jag skrev
till kommunstyrelsen och föreslog att revisionens del av hemsidan inte skulle
stå under utgivarens kontroll, utan skulle ha en egen utgivare. En sådan
lösning var enligt Myndigheten för press, radio och tv möjlig. Mitt förslag
avslogs efter förslag från Fosterlandspartiet av kommunstyrelsens majoritet (de
borgerliga plus Fosterlandspartiet) med motiveringen att det liksom tidigare
var kommunchefen som skulle vara utgivare. Det var en sanning med modifikation.
Nu hade det knorrat till sig i
relationen och vid ett möte i revisionen hade framstegspartisten Joakim
Lydquist fått spel och skällt som en bandhund. Kommunchefen hade kontaktat
honom och berättat om sin nesa[2].
Jag ordnade ett möte med kommunchefen. Med sig hade hon säkerhetschefen.
Orsaken var att hon menade att jag hade hotat henne. När hon inte riktigt kunde
precisera detta hot ändrade hon till att jag hade försökt skrämma henne. Hu!
Att hon skulle ha sagt sig som
utgivare vilja värna ”kommunens varumärke” blånekade hon till. Eftersom
säkerhetschefen också var med passade jag på att ta upp frågor om
kommunledningens hållning till revisionens granskningar. Efter en granskning av
IT-säkerheten som med stort stök och bök blivit genomförd, bland annat måste
våra granskare säkerhetsklassas av Säpo, hade jag fått signaler från
revisionens sakkunniga biträde om att kommunchefens inställning till granskning
var lite, så att säga, al dente.
Biträdet hade berättat att nu
hade kommunchefen ”godkänt” att revisionen gjorde ett par andra granskningar.
Biträdet hade själv aldrig hört talas om att det skulle krävas ett sådant
godkännande. När jag påpekade att det enligt kommunallagen inte krävdes något
sådant godkännande, så blånekade hon igen. Hon hade aldrig granskat tilltänkta
undersökningar för att eventuellt ”godkänna” dem.
Bland annat på grund av dessa
erfarenheter av den nya käcka kommunchefen tog jag i min föredragning i
fullmäktige av revisionsberättelsen upp kommunchefens ansvar. Utöver
skärmytslingen om revisionens kommunikation med medborgarna tog jag upp ett antal
andra punkter där kommunstyrelsen fått utstå kritik från revisionen. Det är ju
styrelsen som är ansvarig gentemot fullmäktige och inte tjänstemännen. Men om
styrelsen menar att den drabbas av kritik på grund av inkompetenta eller
illvilliga tjänstemän, så får det bli kommunstyrelsens sak att utkräva ansvar
av dessa.
Så här sa jag i
kommunfullmäktige:
För det första kan man konstatera
att den klandrade kommunstyrelsen ju redan har avgått. En konsekvens av den
strängare sanktionen att avstyrka ansvarsfrihet är annars att den eller de
klandrade kan avsättas. Det verkar inte meningsfullt att avsätta de redan
avgångna.
För det andra är det ju, som så
ofta fallet att kommunstyrelsens ledamöter svävat i ovisshet och okunnighet om
de brister som funnits i olika avseenden. Icke desto mindre bär de
förtroendevalda ansvaret för brister som i huvudsak beror på hur förvaltningen
fungerar.
I en kommun som, liksom
Strömfors, har organiserat sin förvaltning med en stark ledningsposition i form
av kommundirektören, blir det av central och avgörande betydelse att den
kommunchef man anställt klarar av sin uppgift. På sitt sätt reduceras
kommunstyrelsens ansvar till att anställa en kommunchef som har gott omdöme,
goda kunskaper och kompetens. Annars riskerar man att det blir brister som får
möta kritik och som de förtroendevalda får bära ansvaret för.
Det är kommunstyrelsens uppgift
att se till att man har en omdömesgill, kunnig och kompetent kommunchef. Det är
inget som revisionen har någon del i. Men jag vill gärna deklarera som min
personliga uppfattning, att har man en kommunchef som inte har de här
egenskaperna, så borde man se till att avsluta anställningen.
Under 2018 har två kommunchefer
varit verksamma. Den ene har redan lämnat sin anställning. Ansvaret faller
därför tungt på den nuvarande kommundirektören. Mot bakgrund av de brister som
revisionen har uppmärksammat och den anmärkning som kommunstyrelsen får i
revisionsberättelsen, så skulle jag om jag satt i kommunstyrelsen istället
verka för att den nuvarande kommundirektörens anställning upphör.
Övriga, politiska motståndare men
även vänner var fortfarande i förälskelsefasen. Det är en överdrift att påstå
att jag blev populär efter inlägget. Handfast tröst erbjöds kommunchefen redan
på fullmäktiges möte, och en lång tid därefter bemöttes jag avmätt.
[1]
”Kommunrevisorns testamente” kan laddas ned från http://backbergslagen.blogspot.com/p/sondag-28-januari-2018-bok-om-kommunal.html.
Henry Bäck 2018 Kommunrevisorns
testamente Göteborg: Förvaltningshögskolan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar