Hjalmar och vår Herre

Flera år i rad har vi varje sommar åkt iväg till Sunne för att besöka Västanå teater. Det som presenterats där – bland annat dramatiseringar av flera verk av Selma Lagerlöf – är stora konstverk. Men samtidigt vet vi nu hur de Stinnerbornska penseldragen ser ut, och vill gärna se något annorlunda. Det ska heller inte stickas under stol med att det är långt till Sunne.

Vi har många gånger haft anledning att passera Stadra teater vid sjön Grecken mellan Gyttorp och Grythyttan. Kunde det vara ett alternativ? Närmare att åka är det under alla omständigheter. Igår slog vi till. Stycket som gavs var ”Hjalmar och vår Herre” av Ylva Eggehorn.

Affisch av Ted Ström

I centrum står Hjalmar Bergman. Av skrivkramp och äktenskaplig leda har författaren rest till Berlin. Året är 1928. Här har han för avsikt att med hjälp av konjak, kokain och småpojkar återvinna livs- och skrivlusten. Som av en slump visar SVT just nu den fantastiska serien ”Babylon Berlin” som just utspelar sig i samma dekadensens huvudstad i slutet av 1920-talet. Vi påminns också om ”Cabaret”.

Hustrun och familjen som är ekonomiskt beroende slår sig samman med författarens tidigare romanfigurer, som ju för sin själva existens är beroende, för att återföra Hjalmar till ordningen. Här får vi t ex möta Julia Swedenhielm, chefen fru Ingeborg och juden Joe Meng. De två senare får faktiskt rent fysiskt ihop det i pjäsen.

Pjäsens vändpunkt kommer dock när pederasten Oscar Wilde av någon anledning dyker upp på hotellrummet i Berlin. Han förmår Hjalmar Bergman att följa med till Neapels katakomber för att adoptera en anonym övergiven själ, vilket också av någon oklar anledning ska vara till nytta och glädje för den desillusionerade författaren.

I Neapel snuddar vi också helt hastigt vid Dante Alighieri i och med snabba visiter i såväl Inferno som Purgatorio. Emellertid återvänder Bergman, efter en mellanlandning i Berlin till Paradiso, som visar sig vara beläget i Stadra i Bergslagen. Där blir det till slut snurr på pennan igen.

Formatet är närmast ett slags nummerrevy. Sång- och musiknummer varvas med talade scener. Musiken är i flera fall spatio-temporalt adekvat (sic!). Vi får höra Marlene Dietrichs succénummer ”Ich bin von Kopf bis Fuβ auf Liebe eingestellt” och ”Ich hab noch einen Koffer in Berlin” (den senare illustrerar resan från Neapel via Berlin till Stadra; Bergman har faktiskt en koffert kvar på rummet i Berlin.) Ett annat praktnummer är ”Das gibt nur einmal.” Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” fick delar av publiken att tro att de befann sig på ”Allsång på Skansen”. Vilken funktion George Formbys ”When I’m cleaning windows” fyller i intrigen är mera oklart.

De musikaliska höjdpunkterna är förstås fyra stycken av Kurt Weill. Däribland ”Alabama song” (som tyvärr fått en egendomlig svensk text där månen inte lyser över Alabama utan över Grecken). Och så med självklarhet ”September song”.

Riktigt vad vi ska lära oss av pjäsen blir inte helt klart. Men vad som däremot är klart är att med”September song” är mycket förlåtet.

Den f d ladugård vid Stadra herrgård där teatern är inrymd