En oberoende kommunrevision?

Kommunernas revisorer utses av kommunfullmäktige på förslag av de politiska partierna. Det innebär normalt att revisorerna är medlemmar eller åtminstone sympatisörer till de olika partierna som ju också befolkar fullmäktige, styrelsen och nämnderna. Revisorernas uppdrag är att kritiskt granska styrelsens och nämndernas verksamhet för att göra det möjligt att utkräva ansvar av dem. Granskningen och bedömningen av ansvarigheten förutsätts vara partipolitiskt oberoende. Det kan ju kanske annars vara lockande att fortsätta det partipolitiska spelet in i kommunrevisionen: de revisorer som tillhör oppositionspartierna kan lockas att fälla de styrande, medan de revisorer som tillhör de styrande partierna omvänt kan vara lockade att se genom fingrarna och fria de styrande.

Om det blir på det sättet förlorar den kommunala revisionen sin trovärdighet. Att det är en uppenbar risk framgår både av att det finns en rad exempel från olika kommuner där revisorer utsatts för påtryckningar från sina partikollegor, och av debatten. I debatten har förra chefen för Riksrevisionsverket Inga-Britt Ahlenius spelat en viktig roll. Hon tillskrivs felaktigt uttalandet att bara Sverige och Nordkorea har ett sådant system. Icke desto mindre är det problematiskt med de av partierna utsedda granskarna.

De kommunala revisorerna ska en gång om året uttala sig om den verksamhet som kommunstyrelsen och nämnderna bedriver: Har man haft en godtagbar styrning och kontroll? Är räkenskaperna rättvisande? Har man följt lagar och regler? Har man verkställt fullmäktiges beslut? Är verksamheten effektiv – får medborgarna valuta för skattepengarna? I den revisionsberättelse som lämnas varje år ska revisorerna dra slutsatsen av svaren på sådana frågor. Ska styrelsen och nämnderna beviljas ansvarsfrihet, och om så, med eller utan anmärkningar.

Nästan alltid är revisorerna eniga om att godkänna styrelsens och nämndernas förvaltning utan anmärkningar

Vanligast är att revisorerna i full enighet föreslår att styrelse och nämnder ska få ansvarsfrihet utan anmärkningar. Det finns 290 kommuner och 20 landsting/regioner, alltså sammanlagt 310 stycken. Organisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för en databank om ansvarsprövning. Under åren 2010 till 2015 registrerades revisionsberättelser med anmärkning och/eller avstyrkt ansvarsfrihet 152 gånger av totalt 1 860 gånger (310 kommuner under 6 år). Andelen så kallade ”orena revisionsberättelser” var alltså bara åtta procent. I 92 procent av fallen var man överens om att inte göra några anmärkningar.

Särskilt intressant i perspektiv av eventuell partipolitisering är de fall där revisorerna inte kommit överens, utan lämnat två eller flera revisionsberättelser. Detta inträffade i 28 av de 152 fallen (18 procent och 1,5 procent av samtliga 1 860 fallen). En granskning av dessa mycket sällsynta fall kunde ge en fingervisning om i vilken utsträckning partipolitiska hänsyn har styrt bedömningarna. Hur har revisorer som företräder majoritets- respektive minoritetspartier gjort sina bedömningar?

Jag har tittat på 32 sådana delade revisionsberättelser där det har föreslagits att styrelsen och/eller nämnder ska få en anmärkning. I många av de fall där det riktas anmärkningar föreslås också nekad ansvarsfrihet. De 32 revisionsberättelserna är för tiden 2011 – 2015 (före 2011 är det i flera fall svårt att knäcka partikoden) och kommer från 14 olika kommuner. Man kan ordna revisionsberättelserna efter vilka revisorer som har skrivit under dem i tre grupper:

Majoritetsrepresentanter: Den eller de revisorer som skrivit under tillhör kommunens styrande parti(er). I den här gruppen finns 11 revisionsberättelser.

Oppositionsrepresentanter: Den eller de revisorer som skrivit under tillhör den politiska oppositionen i kommunen. Åtta revisionsberättelser hör till den här gruppen.

Blandade: Undertecknarna representerar både styrande partier och oppositionspartier. Hit hör 13 revisionsberättelser.

Revisorer från majoritetspartierna är nästan lika ofta kritiska som revisorer från oppositionen

Frågan är nu om ansvarsfrågorna hanteras olika i de här tre olika fallen.

Av de elva ”blandade berättelserna” riktas anmärkningar i fyra. I tre berättelser föreslår man att det inte ska beviljas ansvarsfrihet medan slutligen fyra tillstyrker ansvarsfrihet utan anmärkningar. I de åtta ”majoritetsberättelserna” riktas anmärkningar i fem, avstyrks ansvarsfrihet i två medan slutligen två är helt friande. I de 13 ”oppositionsberättelserna” riktas anmärkningar i sex fall, avstyrks ansvarsfrihet i sex fall och ingendera i ett fall.

Ett sätt att göra jämförelserna rättvisande är att räkna om till procent:

	Anmärkning	Ej ansvarsfrihet	Friande
Blandade	36,4	27,3	36,4	100,1
Majoritet	62,5	25	12,5	100
Opposition	46,2	46,2	7,7	100,1

Kanske lite förvånande är majoritets- och oppositionsrapporterna mer lika varandra än de liknar de blandade rapporterna. Det är markant att de blandade rapporterna mycket hellre friar än de som lämnats av majoritets- respektive oppositionsföreträdarna. De blandade grupperna friar tre gånger så ofta som majoritetsgrupperna och nästan fem gånger så ofta som oppositionsgrupperna.

Oppositionen tenderar att vara lite strängare än majoriteten. Det är vanligare att oppositionsrepresentanter avstyrker ansvarsfrihet, medan den är vanligare att majoritetsföreträdare riktar anmärkningar och friar, men skillnaderna är som sagt större i jämförelse med de grupper som innehåller revisorer som representerar både majoriteten och oppositionen.

Utan tvivel finns det tecken i dessa data som tyder på partipolitisering, men åtminstone jag hade väntat mig ett tydligare utslag. I någon mening är därför analysen positiv för systemet med förtroendevalda kommunrevisorer.

Annorlunda i Skinnskatteberg: Här friar revisorer från de styrande partierna alltid kommunstyrelsen från anmärkningar

Skinnskattebergs kommun har fem revisorer:

• Henry Bäck (V)
• Karin Lindström (MP)
• Christina Stenberg (S)
• Sara Pettersson Ruyter (M)
• Anders Nordenbris (L)

Eftersom kommunen nu styrs av en koalition mellan de borgerliga och Sverigedemokraterna så får de tre första (Henry, Karin och Christina) räknas till oppositionen och de båda andra (Sara och Anders) till majoriteten.

Både i fjol och i år har det varit omöjligt för revisionsgruppen att enas om en revisionsberättelse. Förra året handlade anmärkningarna om de felaktiga arvodesutbetalningarna till kommunalrådet. I år handlar det om hur skolinspektionens beslut om förelägganden har hanterats i kommunen.

I revisionsberättelsen för 2015 fanns tre revisionsberättelser:

• Henry föreslog att kommunstyrelsen inte skulle få ansvarsfrihet.
• Karin och Christina riktade en anmärkning mot kommunstyrelsens ordförande.
• Sara ville helt fria kommunstyrelsen och dess ordförande (den plats Anders nu sitter på var vakant förra året)

I år finns två revisionsberättelser som alltså avser år 2016:

• Henry, Karin och Christina riktar en anmärkning mot kommunstyrelsen.
• Sara och Anders friar kommunstyrelsen helt.

Översatt i samma termer som i den förra tabellen ser det alltså ut så här i Skinnskatteberg dessa båda år:

	Anmärkning	Ej ansvarsfrihet	Friande
Majoritet			2
Opposition	2	1

Det ser med andra ord ganska annorlunda ut än i riksmaterialet. Majoritetsföreträdarna friar alltid kommunstyrelsen. Detta tyder på en mer långtgående partipolitisering än vad som är vanligt i kommunerna. Om man skärskådar de fem olika revisionsberättelserna kan man konstatera att en av anmärkningarna riktar sig mot hela kommunstyrelsen och även den nekade ansvarsfriheten avser hela kommunstyrelsen, det vill säga kritiken riktas mot samtliga ledamöter från alla partier. En av anmärkningarna riktar sig enbart mot kommunstyrelsens ordförande.

I huvudsak kritiserar ”oppositionsrevisorerna” på det här sättet politiker både från majoriteten (L, C, M, Sd) och från oppositionen (S, V, Mp). Det är därför knappast rimligt att påstå att det är dessa revisorer som svarar för partipolitiseringen av kommunrevisionen. De friande revisionsberättelserna från majoritetsföreträdarna friar visserligen samtliga som kritiseras av oppositionsföreträdarna, men det är väl inte en alltför vild gissning att det inte är av omtanke om de socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska politikerna som de tar avstånd från kritiken.

Praeterea censeo

Fascistkramare borde skämmas. Och avgå.