Från hjärtat av Bergslagen: Blixtsemester i Västmanland och Värmland

Vi har varit på tvådagars minisemester i västra Västmanland och Värmland. De främsta resmålen var en vistelse med det lockande namnet ”Livsnjutare” på Grythyttans Gästgivargård och Västanå Teaters fantastiska föreställning ”Löwensköldska ringen”. Men det fanns också plats för andra sällsamheter.

Fyra grisar till Grythyttan

Carl-Jan Granqvist var 1972 – 1997 gästgivare och VD för Grythyttans gästgivargård. Trots att han inte är disputerad har han också akademiskt gjort sig ett namn som svensk gastronomis främste expert och förespråkare. Han är adjungerad professor i Norge. Carl-Jan medverkade också i uppbyggandet av Örebro Universitets Hotell- och restauranghögskola inrymd i det märkliga ”Måltidens hus” i Grythyttan. Trots att han inte har någon tjänst vid universitetet och inte längre någon position vid gästgiveriet svävar hans ande över de båda institutionerna och knyter dem samman skapande stora förväntningar om matkvalitet och om måltiden som en lustfylld och social upplevelse.

Den som reser till Grythyttans Gästgivargård för en måltid eller en vistelse gör det – i Carl-Jans anda – med stora förväntningar. Riktigt lever dessvärre gästgiveriet inte upp till dessa förväntningar.

Vår vistelse började med ”kafferep” i baren. Det var trevligt och välordnat. Både kakor, tårta och grovdoppa. Det fanns också kex och ett par ostar. Brie-osten var till synes vit och hård, men smakade bra, även om den åtminstone i min smak hade kunnat vara något mer mogen.

Fyrarätters middagen inleddes med en teaser, en sked med kalixlöjrom. Sen serverades sparris med vaktelägg och friterade nässlor som förrätt. Som huvudrätt valde vi äpple- och timjanmarierat lamm med lökkräm, persiljerötter och ramslök. Därpå följde Bredsjö blå med päron, friterad skinka och havre. Som dessert serverades bakad rabarber med mandelglass och rabarberconsommé.

Allt var välgjort och av goda råvaror. Särskilt måste man framhålla lammet, men även bredsjöosten. Lammet var absolut en klar fempoängare. Mycket gott. Osten var 18 månader gammal, och själv hade jag föredragit en tvååring. Vid vårt senare besök i Bredsjö köpte vi en rejäl klump av tvååringen. Och den är det sting i! Päronet var en så liten klick att den var nästan osynlig, men den friterade skinkan var god och lyfte rätten.

Däremot var vi kritiska både när det gäller för- och efterrätterna. Sparrisen var två små i och för sig goda knoppar serverade med ett halvt vaktelägg. Det var dessutom någon kokt grönsak. Det måste ändå vara missvisande att kalla två små sparrisknoppar och 7,5 gram vaktelägg för ”sparris med vaktelägg”. Man ska inte behöva leta efter en rätts huvudingredienser. Rätten kom inte ens i närheten av den sauterade sparris med romesco som vi njöt på Matkonsulatet härom veckan. Och den friterade nässlan var över huvud taget ingen upplevelse. Rabarberefterrätten var rent ut medioker.

Men som C-J G säger: Måltiden är mer än mat. Och det fanns tyvärr brister i serveringen. Vi fick till exempel tjata för att få in en brödkorg. Men det allvarligare var nog ändå stämningen. Över matsalen vilade en högtidlig ängslighet, där man riktigt fick anstränga sig för att ha kul under ätandet.

Tyvärr. Det här räcker inte till mer än fyra grisar. Men det är ju inte dåligt det. Och om man ska nyansera bilden, så var det ändå fyra starka grisar.

I Grythytte fina salong

Löwensköldska ringen

För tredje gången besökte vi Berättarladan i Mårbacka strax söder om Sunne. Vi har tidigare sett ”Kalevala” och ”Gösta Berlings saga”. Dessutom har vi i Skinnskattebergs fina kulturhus Korpen sett en turnéversion av ”Nils Holgerssons underbara resa”. Nu var det dags för ”Löwensköldska ringen”. Det mönster som skapats av Leif Stinnerborn är tydligt och återkommer i uppsättning efter uppsättning. Vi har tidigare skojat om att det springs runt i en ring. Så också i Löwensköldska ringen. Dansen, musiken, kläderna och scenografin bildar ett gemensamt konstnärligt uttryck i alla uppsättningar. Inget fel i det, men risken för stereotyper är uppenbar. Det är knappast så att andra scener så specialiserat sig i ett bestämt formspråk.

Men med detta som ett memento, var det en storartad upplevelse. Inte minst för att vi satt i nionde raden i den märkvärdiga ladan. Förutom ett småtrevligt takdropp ska det noteras att utrymmet mellan åttonde och nionde raden är bredare, vilket medför att det kan användas som en del av scenen – i det idoga springandet. Det bredare utrymmet inbjuder också till att man bekvämt kan sträcka ut benen. Men iakttag försiktighet! Det finns risk för krokben som skulle kunna resultera i att man har en hög skådisar upptravad framför sig.

Ingen av oss är litteraturvetare, så vi ger oss inte in på vad Selma vill ha sagt med Löwensköldska ringen. Vi tror oss dock kunna skönja både värmländsk skrönoberättartradition och klass- och genusperspektiv (tänk på den utfattiga men starka Marit Eriksdotter). I programhäftet kunde man kanske få hjälp av en akademisk artikel av en docent i idéhistoria, men där mystifieras det hela med ”den hermeneutiska tolkningsteorin”. Undrar vem i publiken docenten vänder sig till? Här smyger sig något av den ängsliga högtidligheten in i det annars mustiga dramat.

Men vi kommer gärna tillbaka för de kommande delarna av den Löwensköldska trilogin.