Trainsurfing - som på räls

Som har framgått har vi varit i Lund för fyraårsfirande (Emi). När man reser genom det avlånga landet och på sträckor som inte direkt stämmer med Stockholm – Göteborg och Stockholm – Malmö blir det fråga om trainsurfing. Jag har flera gånger tidigare skrivit om de fatala förseningar som blivit följden av det kollapsande svenska järnvägsnätet. Kunde kanske vara kul att rapportera om en resa som gick som på räls.

Surfningen började i lördags morse Skinnskattebergs pampiga stationshus. Förr i världen – på ValdeFerms tid – fungerade det just som stationshus. Numera är det ett par kompisar som äger huset och där bedrivs bland annat en utomordentlig restaurang. Som stationshus fungerar istället en busskur, som enligt en fastnitad plåtskylt har finansierats av EU. Tack för det Bryssel!

Skinnskattebergs fina stationshus

Första tåg blev Tåg i Bergslagens tåg Thomas di Leva (han som brukar uppträda i långklänning) mot Örebro Central. Här blev det en dryg timmes uppehåll som vi tänkte utnyttja för att få lunch i oss. Det är ju trots allt Sveriges sjunde största stad och klockan var sisådär i elvablecket. Vid stationen fanns bara ett stängt café och en stängd vietnames. Vid det definitiva downtown, Järntorget, hittade vi en ”italienare” med snabbmatsstuk. Här kunde man få makaroner och påstådd Bolognasås, som såg ut som om den kom ur en konservburk i arméns beredskapslager. På frågan om riven ost ställde man sig helt frågande. Men lunch blev det i alla fall innan resan kunde fortsätta återigen med Tåg i Bergslagen mot Mjölby.

De här skattesubventionerade icke lönsamma tågsträckorna på tvären är ett behagligt sätt att resa. Snabba och bekväma Reginatåg och praktiskt taget inga passagerare. Till sist blev det X2000 till Lund. Också det som på räls.

På söndag morgon åkte vi tillsammans med Julian med buss från Furulund till Kävlinge och vidare med pågatåget Sonja Stjernquist (vi gillar Skånetrafikens könsneutrala hållning till vem som kan vara en påg) till Lund. Mer om detta i inlägget om fyraårsfirandet.

Hemresan på måndagen bjöd på upplevelser. Vi åkte från Lund med privattåg. Jag tror att bolaget hette Viola (för att fortsätta med de kvinnliga tågnamnen). Det var ett riktigt tåg med lokomotiv och vagnar inhyrda till en troligen utomordentligt billig penning från diverse håll, förmodligen i vissa fall från någon museibana. Det kändes ungefär som när beredskapsgubbarna åkte hem på permis i 70-talsserien ”Någonstans i Sverige”. Se den förresten gärna på SVT Öppet Arkiv.

SJ:s bokningssida hade utan att fråga oss bestämt att vi skulle kliva av i Linköping och fortsätta med Östgötapendeln till Norrköping. Men några dar före resan kom ett mail från Östgötatrafiken där man berättade att pendeltåget var inställt och de tyckte att vi kunde sitta kav på Viola-tåget som faktiskt också åkte till Norrköping. Det gick Viola med på. Tackar för det. Däremot hade de redan sålt våra stolar, så det blev ståplats över östgötaslätten.

I Norrköping fortsatte resan med Uven till Eskilstuna. Där övergick vi till landsvägstrafik. VL:s buss 550 som tog häpnadsväckande två timmar till Skinnskatteberg – en sträcka som vi med bil brukar riva av på halva tiden. En förklaring till tidsåtgången är bussens irrfärder i Kungsör, men framförallt i Köping. Trots att vi tycker att vi kan Köping, blev vi till sist alldeles yra i huvudet i undran över var vi vadan och varthän. Och inte blev det bättre av ljusskylten som skulle visa hållplatsnamnen. Instrött mellan äkta hållplatser och en del rent påhittade, förmodligen från helt andra delar av länet dök flera gånger ”Sjukhuset” upp, utan någon närhet till något sjukhus. Ja se det var en karusell!

Men hem kom vi. Till sist.

Violas hopplockade tågsätt