I fredags kväll var vi på Ögir i Köping och såg (och framförallt hörde) ”Träd, Gräs och Stenar”. För några år sen var vi tillsammans med Hanna och Malin och lyssnade på Peps Persson på Ögir. Det var en fantastisk upplevelse. Innanför det höga stängslet kokade det av fylla och kåthet. Till en början såg fredagskvällens besök ut att bli en besvikelse. Vi var väldigt få där till en början. Jag tror att det bara var vi och ett par killar som kom innan föreställningen för att käka. Så småningom dök det dock upp allt fler medborgare. De flesta tycktes befinna sig i gränslandet mellan övre medelålder och lägre ålderdom. Det var en stark manlig övervikt. Å andra sidan var det en klar överrepresentation av hårflätor och hästsvansar.
En lång tid kändes det som på akuten. Folk, som vi uppfattade som personal, sprang fram och tillbaka med papper och/eller utrustning. De verkade ganska jäktade, samtidigt som patienterna väntade och väntade. Klockan nio skulle bandet stå på scenen. Men ännu vid halvtiotiden betedde sig bandmedlemmarna mest som om de ingick i en sängkammarfars, d v s de kom in genom en dörr och gick ut genom en annan.
Kvart över tio råkade dock alla bandmedlemmar samtidigt befinna sig på scenen. De började med vad vi först trodde var en soundcheck, men som visade sig vara ett musikstycke. Det blev, för att uttrycka det folkligt, ett jävla liv. I trettio minuter pågick detta första stycke betitlat ”Till Indien”. Och det blev fart på medborgarna också. Luftgitarrer spelades. Hårpiskor kastades. Det vaggades och gungades.
Sådär fortsatte sedan aftonen. En härlig kulturupplevelse med andra ord. När vi sen på vägen hem tog av från landsvägen för att svänga ned mot Västanhed så ringde Nisse och meddelade att nu var det välskapta gossebarnet fött.
Hurra! En medborgare till.
En lång tid kändes det som på akuten. Folk, som vi uppfattade som personal, sprang fram och tillbaka med papper och/eller utrustning. De verkade ganska jäktade, samtidigt som patienterna väntade och väntade. Klockan nio skulle bandet stå på scenen. Men ännu vid halvtiotiden betedde sig bandmedlemmarna mest som om de ingick i en sängkammarfars, d v s de kom in genom en dörr och gick ut genom en annan.
Kvart över tio råkade dock alla bandmedlemmar samtidigt befinna sig på scenen. De började med vad vi först trodde var en soundcheck, men som visade sig vara ett musikstycke. Det blev, för att uttrycka det folkligt, ett jävla liv. I trettio minuter pågick detta första stycke betitlat ”Till Indien”. Och det blev fart på medborgarna också. Luftgitarrer spelades. Hårpiskor kastades. Det vaggades och gungades.
Sådär fortsatte sedan aftonen. En härlig kulturupplevelse med andra ord. När vi sen på vägen hem tog av från landsvägen för att svänga ned mot Västanhed så ringde Nisse och meddelade att nu var det välskapta gossebarnet fött.
Hurra! En medborgare till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar